November är här och julen kryper allt närmare och närmare dörren. Det mörknar tidigare och vi myser i soffan med tända ljus. När julen väl är här, har den alltid en förmåga att gå väldigt fort.

I samband med intervjun på bussigt och de frågor jag besvarade där tänkte jag besvara lite vanligt förekommande frågor som jag har fått den senaste tiden.

Sedan januari då jag började läsa skrivande har jag lagt betydligt mer tid på bloggen, vilket har gett resultat i form av en ökad läsarskara och antal besökare – inga hästlängder än men jag knaprar mig uppåt vilket är superkul.

Efter vårt liv på resande fot har vi nu landat i vår nybyggda lägenhet. Eller jag försöker att landa mellan varven och alla småtripper och resor. Vi flyttade in i maj förra året och har redan hunnit bo här i över ett år – tiden springer verkligen iväg!

Med slutna ögon känner jag tydligt hur den mjuka mossan omsluter hela min baksida. Jag kan höra fåglar och tallarnas sus. När jag öppnar ögonen ser jag dem gunga där uppe.

Som en återkoppling på inlägget om äventyr och att ständigt försöka utmana och utveckla sig själv. Och att inte alltid ligga och gosa i den komfortabla zonen så tog jag ord till handling direkt och bokade en resa helt själv!

Förra några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag diskuterade kring svenska språket, men också dagens svenska och att språket ständigt förändras. Jag tänkte visa exempel på omskrivningar med usprung av samma text och innehåll - men olika form.

Om du bara visste hur många spretiga trådar, utkast, flikar, papper, post-it och små projekt som finns i denna lilla hjärnan. Jag är som en stor trasslig sladd inunti. Alla de där ideérna vill bara ut.

För länge sedan var det en kille på krogen som frågade mig vilken min uttrycksform är. Och jag har ofta tänkt tillbaka på det där. Jag svarade självklart skrivande utan att tänka efter särskilt länge – det föll sig naturligt redan då.

Inför det kommande året som vi nu mer än väl har klivit in i, så summerade jag året som varit och la riktning och grund för det nya året – och hur jag vill leva det. Detta gjorde jag med hjälp av Year Compass,

Vi har under det senaste året fått flertalet nya kollegor från både England, Italien, Makedonien, Polen och Irland, vilket är superroligt och utvecklade på flera plan!

I perioder är jag som fastklistrad min telefon, hjärnan slukar scrollandet och det blir som ett beroende som jag vet att jag inte mår bra utav. Andra perioder kan jag vara utan telefonen långa perioder, och jag vet hur bra jag mår av att minimera det.

Efter våra veckor i Thailand har det varit intensiva veckor med överlappande studier och jobb. Att avsluta alla moment på jobbet och överlämna det i så god mån som möjligt samtidigt som studierna drog igång och det med inlämning redan efter en vecka.

Nu har jag tagit tag i den där drömmen på riktigt. Det som jag vetat så länge att jag vill göra. Varför inte förrän nu? Pusselbitarna har lagt sig en efter en, och anledningen bland annat är väl att det varit så mycket som jag velat göra..

Jag snubblade ganska nyligen över ordet millennials, millennium-generationen eller genaration Y som vi också kallas, vi som är födda runt 1982-2000, dvs. vi som har växt upp med internet sedan vi var små.

Livet blir sällan så som man tänker sig, och särskilt tufft blir det kanske då för en som ofta ”tänker sig” - och reflekterar kring saker, planerar och funderar. Men vi lever i föränderlig värld, vilket jag verkligen uppskattar – förändringen.

En lördag i oktober där vi hämtar kraft och energi. Vi har pratat lite smått om att göra en utflykt men inte mer än så. Vi laddar kaffebrygaren, brer några mackor och drar på oss friluftsbyxorna.

Men jag stävar alltid efter mer, bättre, högre, snabbare, starkare. Så återigen vad är det format mig till de val jag gör? Och gör jag mina val baserat på det jag vill egentligen? Eller är det en förväntning på hur man ska vara och leva sitt liv?

För några helger sedan var vi ute på en riktig naturutflykt i hemområdet. En sån där riktig ni vet med matsäck och hela köret. Vi var medbjudna av Stefans kusiner med familjer så de hade ordnat med all planering, prylar, ved, och matsäck.

Det tog mig drygt sju-åtta arbetsveckor innan svackan kom, skavet. Omställningen. Idag var första gången det skavde, romansen och nykärleken falnade och återigen ifrågasatte jag vad det egentligen är vi gör med våra liv?

”Vart tar tiden vägen egentligen?”, "Tiden går så fort!" hör man ofta människor säga, och visst är det så. Jag har sett till att ha min helger så oplanerade och fria som möjligt, men ändå rusar veckorna iväg och jag hänger inte riktigt med.