Och så började en annan typ av resa...

Och så började en annan typ av resa..

En omtumlande och omvälvande tid har tagit sin början sedan en tid tillbaka. Livet gav oss en tuff start, men nu har vi landat i vårt nya liv och börjat lära känna vår kille alltmer.

Det var som om allt tappade lite av sin mening, samtidigt som meningen med livet blev större än någonsin.

Distansen till saker som förut känts så himla viktiga kändes både konstig och skön på samma gång, innan den tillslut blev normalitet.

Välkommen till världen älskade, älskade du❤️



Det kom ett barn. En bebis. En Love. En älskad liten pojke. 
Han som golvade hela vår värld. Och sedan dess har det ekat tyst här på bloggen.
Ni som följer Lycklig & levandes Instagram har kunnat ta del av vad som hänt i livet sedan juni, men tiden att publicera här har varit begränsad, - och inget jag har prioriterat. 

Vi börjar äntligen landa på riktigt efter en påfrestande och prövande höst. 

När livet fuckar med en.
Ett bakom kulisserna inlägg.
Om vår vardag den senaste tiden.
För att det är viktigt för mig att inte måla upp en förskönande bild av livet.

Det var inte så här det skulle bli.
Det var inte den här bilden jag hade av att vara föräldraledig.
När ditt barn inte mår bra. Gör man vad som krävs. Man gör allt.

Jag har varit så ledsen, arg och frustrerad på situationen, på vården och framför allt på BVC. Allt lidande som de har låtit dig utstå.

Det känns som ett vakuum.
Av väntan.
Där ingenting händer.
Där ingen gör något.
Där alla normaliserar ditt tillstånd.
Men det är inte normalt.

Jag är som en igel på vården, likt en lejoninna för jag din talan. Bara för att du inte kommer minnas (som en läkare sa) betyder det inte att du inte är en individ utan känslor och muskelminne.

Allt vi gör är att vänta. Medicineringen ständigt stegrande, och ständigt återkommande förstoppningar med magsmärtor, kaskadkräkningar och ovilja att äta som följd.

Jag har gråtit otaliga gånger när jag sett hur du lider av all smärta och alla de olika symtom du har haft och har.

Att dag efter dag vakna av dina smärtskrik och sömndrucken hjälpa dig att tömma tarmen för att du inte klarar det själv är min värsta mardröm.

Att varje dag undra hur denna dagen kommer bli.

Att hela tiden hoppas på att det ska bli bättre.
Du är en ju glad kille.
En frisk kille.

Jag hoppas fortfarande.



Men lite äventyr har vi också hunnit med. Och mer ska det bli hoppas vi! Vi har varit i Helsingborg, på Öland och i Småland. Vi har vandrat i Funäsfjällen och i Skaraborg.

Och till min stora glädje verkar Love fullkomligt älska att spana på träd - det är verkligen en favoritsyssla!

En sann friluftspojke minsann! Han tycker också mycket om att sitta i sin sele vilket möjliggör att ta sig ut i naturen. Och som flera vi mött ute på tur har sagt - det ska börjas i tid.  

Läs mer - Vandra i Skaraborg - Trollstigen på Billingen & Djäknerundan i Granvik

..som förhoppningsvis fortsätter med ännu mer äventyr! 

Det är först nu som jag känner att det ens känns möjligt att börja tänka på någon resa av större karaktär. Love har som det ser ut väldigt många födoämnesallergier, vilket kommer göra oss begränsade. Men vi spånar och drömmer om någon form av tripp tillsammans under föräldraledigheten. 

Relaterade inlägg

Vad har hänt - varför uppdateras bloggen mer sällan nu för tiden? 

Träning & graviditet - hur ska man tänka?

Om jag inte mött dig