Vi förstår varför det är Sveriges minst besökta nationalpark och anses vara en av de mest otillgängliga nationalparkerna. Överallt ligger stenar huller om buller och inte en enda liten vandringsstig syns till.

För några veckor sedan hörde Sandra och Jacqueline som driver Lyckoreceptet av sig och undrade om jag ville medverka i ett avsnitt av deras podd.

Varje gång jag kommer till Malmö känns det som att komma lite mer ner på kontinenten, det är ett öppnare klimat, mer kulturellt och en känsla av att du befinner dig utomlands – och just nu kanske det närmsta utomlandskänsla du kan komma!

Bullaren, eller Bullarebygden som det egentligen heter är två sjöar, norra och södra och ligger öster om E6:an i Tanums kommun i höjd med Grebbestad.

Lite om allt det där som händer bakom skärmen, bakom kulisserna. Det som ingen ser eller vet något av, om vi inte för det till ljuset.

Kajaken glider uppåt, jag kontrollerar vinkeln, paddlar på och lutar kroppen - jag är ute i forsen och ett stort leende sträcker sig över hela ansiktet - det är en sådan kick!

Juni klev in som en varm vind från den relativt kyliga maj vi haft. Och utan att man ens hade förstått att det var vår (allt har varit så konstigt) så var det sommar.

Vi packar ryggsäckarna med vad vi behöver och styr bilen norrut, det är fredag eftermiddag och solen steker genom bilrutan. På knappt två timmar når vi vårt mål, Krokstrand eller närmare bestämt Björneröd.

Det här ett inlägg om de där mellandagarna som blir när man reser länge, de där dagarna när man behöver minska intrycken lite men ändå helt spontant och slumpartat hittat vackra platser och mysiga ställen.

Tankarna rusar genom huvudet, skärvorna och skörheten blottas, samhället kvider av oro...

”Vi kan ta av här åt vänster, det är nog en snabbare väg”, säger jag med blicken fäst på skärmen. Stefan gör som han blir tillsagd och svänger av från E45.

Norr drar och rycker i mig - viskar försiktigt kom! Jag vill, måste upp till den klara, rena luften. Andas berg och jord. Springa över hedarna och känna frilufsaren i mig, på riktigt.

Sommaren är oviss för många av oss. Myndigheternas rekommendation just nu är att inrikes resor är okej med två timmars bilresa från bostad. Detta ska uppdateras i början av juni, men tills dess är det vad vi har att förhålla oss till.

En lista som avslöjar om jag var allt från en maträtt, godis eller en växt. En solig fredag eftermiddag på balkongen var jag tydligen... (enligt min pojkvän)

Allt är föränderligt, inget är bestående. Kanske både en skrämmande och lättande känsla för många. Men också insiktsfullt kring att livet är i rörelse hela tiden. Det tycker jag känns hoppfullt, förändringen och rörelsen framåt.

Jag har sedan en tid tillbaka känt mig väldigt trött – kanske p.g.a. att Coronasituationen gjort att vi (jag) sänkt tempot och reflekterat mer, vilket jag inte alltid behöver.

Den svenska sommaren är verkligen bra när den är bra, men det beror mycket på väder, vind och temperatur. För mig är det riktig sommar som allra mest på västkusten med klippor, skaldjur och saltvattenstrassligt hår.

Det har blivit lite av en tradition att inleda våren med årets första tältning under påsk, så även i år. Valet föll på Bohusleden som vi har snöat in på en hel del det senaste, ett friluftprojekt att ha på hemmaplan.

Och i och med den situation som världen befinner sig i och den omotivation som funnits bland resebloggarna kom detta väl till pass.

Samma känsla infinner sig varje år - hur överlever vi vinter efter vinter? Och samma spontana reaktion - vad ljust det är på kvällarna!

Vi har besökt 14 av landets 30 nationalparker. De flesta har blivit av under det senaste året som också var lite av ett Sverige-år, vilket det ser ut som även 2020 kommer att bli.

Den tid vi och världen går igenom nu försvann för en stund. Tänk vad ett miljöombyte kan göra med själen. Det ger perspektiv på livet och distans till tillvaron.

Så himla olyckligt, otajmat, varför just nu? så känner jag. Jag är så less på det. Jag har hört många säga det, att allt som var så bra. Och det är väl så.

Vildmarksvägen gör verkligen skäl till sitt namn, än så länge har inte många turister hittat till milsvidder av fjällandskap tillgängliga direkt från bilen. Vildmarksvägen är precis vad det låter som..

I början är det kul och du ler och skrattar, följer med och vinkar till förbipasserande. Men karusellen börjar snurra fortare och fortare. Och fortare. Och ännu fortare. Du kan inte längre kontrollera situationen. Men du kan inte heller ta dig ur den.