Jag vill från mitt perspektiv diskutera detta viktiga ämne. Det är faktiskt först på senare år som jag har börjat reflektera och verkligen märka av de strukturer som finns i samhället, från det att man kom ut i arbetslivet.

Ni vet känslan utan motstånd, när det bara sker och allting känns enkelt. Utan friktion. Någonting många kallar för flow. När vi är i flow upplever vi att saker går så som vi vill. I flow tänker vi sällan särskilt mycket vi bara är.

Det svåra är inte att bibehålla en rutin, det svåra är att skapa bra rutiner. För någon vecka sedan läste jag ett inlägg om just att bibehålla rutiner. För att kunna bibehålla en rutin får vi först klargöra, vad är en rutin?

Förra några veckor sedan publicerade jag ett inlägg där jag diskuterade kring svenska språket, men också dagens svenska och att språket ständigt förändras. Jag tänkte visa exempel på omskrivningar med usprung av samma text och innehåll - men olika form.

Om du bara visste hur många spretiga trådar, utkast, flikar, papper, post-it och små projekt som finns i denna lilla hjärnan. Jag är som en stor trasslig sladd inunti. Alla de där ideérna vill bara ut.

För länge sedan var det en kille på krogen som frågade mig vilken min uttrycksform är. Och jag har ofta tänkt tillbaka på det där. Jag svarade självklart skrivande utan att tänka efter särskilt länge – det föll sig naturligt redan då.

Inför det kommande året som vi nu mer än väl har klivit in i, så summerade jag året som varit och la riktning och grund för det nya året – och hur jag vill leva det. Detta gjorde jag med hjälp av Year Compass,

Vagabond listar för tionde året i rad - bästa resmålen 2019. Av de sex länderna på listan har jag varit i fyra av dem, hittills.

Vi har under det senaste året fått flertalet nya kollegor från både England, Italien, Makedonien, Polen och Irland, vilket är superroligt och utvecklade på flera plan!

I perioder är jag som fastklistrad min telefon, hjärnan slukar scrollandet och det blir som ett beroende som jag vet att jag inte mår bra utav. Andra perioder kan jag vara utan telefonen långa perioder, och jag vet hur bra jag mår av att minimera det.

Jag snubblade ganska nyligen över ordet millennials, millennium-generationen eller genaration Y som vi också kallas, vi som är födda runt 1982-2000, dvs. vi som har växt upp med internet sedan vi var små.

Livet blir sällan så som man tänker sig, och särskilt tufft blir det kanske då för en som ofta ”tänker sig” - och reflekterar kring saker, planerar och funderar. Men vi lever i föränderlig värld, vilket jag verkligen uppskattar – förändringen.

En lördag i oktober där vi hämtar kraft och energi. Vi har pratat lite smått om att göra en utflykt men inte mer än så. Vi laddar kaffebrygaren, brer några mackor och drar på oss friluftsbyxorna.

Jag känner inte på samma sätt som förut. Inte lika intensivt. Det är en sorg. Men också en lättad. En känsla av att äntligen förstå sig själv. Är det så här det känns att växa upp. Allt blir lite mer distanserat och lite mer tråkigt.

Semestern gick fort, så som det alltid känns. Men ser jag tillbaka har jag gjort jättemycket skojigt. Nästan så jag känner att jag inte riktigt hunnit landa, sänka tempot och slappa tillräckligt. Lite sorgligt ändå.

Lika mycket som jag tycker om att aktivt röra på mig, upptäcka och se saker så tycker jag om att bara ligga i solen, känna svettpärlorna sakta rinna längs ryggraden. Fantisera om framtiden, drömma och visionera.

Klirrandet av glas och porslin hörs från grannhuset, även om vinden ligger åt andra hållet. Och särskilt nära är det inte heller, i alla fall inte så att kåkarna ligger vägg i vägg som vid andra västkustparadis.

Med en sjukvecka i bagaget ges lite extra tid för reflektion. I en omvälvande värld av ständigt brus och en förväntad uppkoppling är något som jag allt som oftast kommer på mig själv att undra, varför detta görandet hela tiden?

”Vart tar tiden vägen egentligen?”, "Tiden går så fort!" hör man ofta människor säga, och visst är det så. Jag har sett till att ha min helger så oplanerade och fria som möjligt, men ändå rusar veckorna iväg och jag hänger inte riktigt med.

Ju mer jag reser ju fler dramatiska och vackra landskap ser jag, men jag ser också fler och fler resenärer som är så fullt upptagna med att ta fräcka, coola och vackra bilder på resmålet eller den aktuella attraktionen -vyn, sanddyn, berget, lagunen...

Med angående till mitt Instagram-inlägg om den lilla kuten som farit illa (pga. att en turist klappat den) under vår vistelse på Galapagos för några veckor sedan, så ger det mig anledningar att lyfta ämnet.

En skildring från alla de möten man under en livstid gör med olika människor. En del passerar förbi i flödet som vatten. Andra stannar som plåster mot klibbig hud. En del bara på näthinnan utan att man ens vill.

Det är inte imorgon, senare idag utan här och nu. Det som varit kan vi inte påverka, och det som kommer gör sig inte bättre med oro. Se framtiden med tillförsikt. Idag var sista tillfället för mig på kursen inom mindfulness som löpt under två månader.

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Varför är det vara så svårt med acceptans när man blickar åt sig själv? Vi är ofta väldigt duktiga på att förstå vår omgivning.

Gör du det du vill med ditt liv? Är du lycklig? Hur lever man ett bra, lyckligt liv? ”Jag tänker gå genom de dörrar som öppnar sig, men bara om de känns rätt”