När livet tar en omväg - & saker inte blir som tänkt

Livet blir sällan så som man tänker sig, och särskilt tufft blir det kanske då för en som ofta ”tänker sig” - och reflekterar kring saker, planerar och funderar. Men vi lever i föränderlig värld, vilket jag verkligen uppskattar – förändringen, förbättringen, utvecklingen, målen och fokuset mot det där du vill uppnå. Att styra riktningen dit. 

Jag försöker att se törnarna, motgångarna och slitet som erfarenheter och lärdomar, åtminstone nu med lite distans. Samtidigt som en förändring kan ta enormt mycket energi och vara enormt stressande och krävande process. 

När vet om man om det skadar mer än gör nytta? 
När vet man att det är dags att gå vidare?

Jag är en själ som så innerligt vill att saker ska fungera och jag vill liksom inte ge upp dem. Jag tror att man alltid kan utveckla, förändra och förbättra, men när oförmågan att påverka hindrar dig och uppgivenheten och utmattningen förlamar. Du har gjort allt som står i din makt. Bilden av det som var förvrids i en sur grinig min, känslan av att bli sviken gång på gång trots att du gör ditt yttersta. Att aldrig, aldrig vara tillräcklig. När energin inte längre sprudlar och du inte längre känner igen dig själv. Då krävs det en förändring, i någon form. Det kan vara så befriande att ta ett beslut. Att göra slut med det som var. Men det kan också vara smärtsamt. Kanske för att man kommit till insikt att det inte fungerar.  

Inför 2018 gjorde jag en årssammanfattning av föregående år, samt lade riktning och ribba för det liv jag ville leva det kommande året – mitt fokusord var landa, och jag känner tankarna inför det här året inte har blivit fulländade. Intentionen var god, men den försvann längs vägen. Det är dags att ändra på det nu, och gå vidare.