Att jobba i en mansdominerad bransch - mina tankar, upplevelser & erfarenheter

Jag vill innan vi börjar understryka att detta inte är personligt riktat mot någon, utan i syfte att lyfta strukturer som finns i samhället och få fler att bli uppmärksamma på det som faktiskt sker.

Med tanke på den senaste tidens uppmärksammande dokumentär med Josefin Nilsson, där hennes liv och den misshandel, hat och rädsla som hon levde med under många år skildras. Det som hände kan man ha mycket åsikter om, det är helt fruktansvärt. Jag tänker lämna den diskussionen utanför det här. Men det har fått mig att reflektera ännu mer över mina egna erfarenheter vad gäller jämställdhet framförallt i arbetslivet.

Jag vill från mitt perspektiv diskutera detta viktiga ämne. Det är faktiskt först på senare år som jag har börjat reflektera och verkligen märka av de strukturer som finns i samhället, från det att man kom ut i arbetslivet. Under uppväxten tänkte jag inte så mycket på det, man var skonad från det som tur var, och levde med bilden av att allt var bra. 

För mig är det enormt tydligt i den mansdominerade branschen jag valt att utbilda mig och jobba inom - teknik och ingenjörsvärlden har länge varit männens mark. Jag har märkt av både strukturer och särbehandlingar just för den anledningen att jag har ett annat kön. Men jag skulle bli så fylld av ilska och hat om jag gick runt och tänkte på det här hela tiden, så för mitt eget välmående försöker jag att inte tänka alltför mycket på det. Samtidigt som strukturerna dagligen gör sig påminda.

Under min exjobbstid fick jag hela tiden leva med att de anställda i branschen hellre valde att tala med min manliga exjobbskollega, min upplevelse var också att hans ord hela tiden vägde tyngre och han behandlades med mer respekt av den enda anledningen att han är man. Det är som att ständigt jobba i motvind, där ingen riktigt tror att du är tillräckligt bra, vilket gör att du själv tillslut tvivlar på din egen kompetens. Jag har hur många exempel som helst från min ännu ganska korta karriär i ingenjörsbranschen, där män håller varandra om ryggen.

Min upplevelse är att jag som kvinna alltid måste vakta min egen rygg, alltid ha tillräckliga fakta och välja mina ord väl – för det tas inte på samma allvar och med samma respekt som om jag hade varit man. Det granskas i sömmarna och därför måste allt jag säger stämma och vara korrekt.

Min upplevelse är att många har en uppfattning om att Sverige är så jämställt och så bra, vi har kommit så långt. Men DET ÄR inte jämställt, och till dess ska vi göra allt vi kan för att påverka det i den riktningen som leder till det positiva.

Jag frågade lite vänner, kollegor, bekanta och tidigare studenter som alla verkar inom en teknisk värld. Här är några av deras svar.

Hur upplever du det att jobba i en mansdominerad bransch?

"I allmänhet på de områden där fler äldre män jobbar, som varit med länge. De sätter liksom grundattityden - de är de som bestämmer vad som är rätt. Om man är ung och inte har så mycket erfarenhet spelar ens åsikt inte så stor roll... jag hade väldigt lite att säga till om."

”Ibland kan det vara en hårdare jargong och jag kan tycka att man inte alltid blir tagen på allvar för sin kunskap och prestation."

”Bara när man kommer till verkstadsmiljö. Nån extern gubbe nån gång som sa att det är tur jag är där så att de har något vackert att titta på. Blä."

"Det är stundtals utmanande och ibland utmattande."

"Det jag märker av är att många män verkar ha väldigt bra självförtroende och liksom bara kör på"

"Jag upplever att män oavsett ålder har lättare att vara övertygande, även om de inte alltid har rätt."

Vad krävs för att förändring ska ske?

Jag har som kvinna under resor självklart upplevt mig särbehandlad i många av de länder som vi rest igenom, där de inte har kommit så långt i utvecklingen som vi har gjort i Sverige. Där manliga lokalbor väljer att exkludera mig i samtalet och enbart prata med min sambo. Han är alltid grymt bra på att visa att det inte är enbart han som bestämmer utan att jag har lika mycket att delge och diskutera i frågan. Han försöker alltid inkludera mig i samtalen. PRECIS SÅ HÄR hade jag önskat att fler män hade agerat hemma i vardagen, arbetslivet eller var som helst egentligen – med tanke på alla de upplevelser som jag och så många dagligen råkar ut för – av den enda anledningen att vi är kvinnor. Att män aktivt backar upp och visar att det här agerandet är inte okej.

Jag tror att det som krävs att män också börjar uppmärksamma dessa skillnader och markera att det inte är okej. Jag hoppas och tror att den yngre generationen män vågar uppmärksamma de strukturer som finns på arbetsmarknaden idag, och sätta ner foten tillsammans med oss kvinnor.