Om (o)förmågan att kunna landa

Jag vet ju med mig att jag är en rastlös själ. En komplex sådan som även är i behov av kontroll och trygghet på samma gång. Hur landar man när man alltid vill iväg? Vad är era bästa tips?

Semestern gick fort, så som det alltid känns. Men ser jag tillbaka har jag gjort jättemycket skojigt. Nästan så jag känner att jag inte riktigt hunnit landa, sänka tempot och slappa tillräckligt. Lite sorgligt ändå. För vi lever i ett sånt hektiskt tempo större delen av våra liv att vi inte behöver mata in ännu mer i dem. Samtidigt som vi blir rastlösa för att vi är så vana att alltid göra något, det blir obekvämt när ingenting är planerat. Och jag kan motvilligt erkänna att det var lite obehagligt med tio oplanerade dagar på hemmaplan under semestern, det var skönt men det var samtidigt en röst där inne som sa att jag inte tog vara på dagarna tillräckligt. Men vem säger det egentligen?  

Jag känner mig samtidigt avtrubbad, loj och distanserad till livet, som om jag inte riktigt greppat att vi flyttat in i vår lägenhet. Det har jag egentligen gjort sedan vi kom hem, känt mig loj, som om ingenting riktigt kan mäta sig med de upplevelser vi hade 2017. Inte för att jag törstar eller strävar efter den typen av upplevelser heller, men det mesta tycks blekna i jämförelse. Eller så finns det helt enkelt ingenting att blicka framåt på nu, innan var det resan, sen var det hemkomsten, nya jobbet, flytten och lägenheten. Men nu bor vi ju i den och jag jobbar, det finns liksom inte något avslut på det, det bara fortsätter. Något jag upplever skrämmande. Jag kan inte dela upp eller se en förändring inom en snar framtid. Det fortsätter ju dock bara så länge som jag själv vill, vilket är en betryggande tanke givetvis.  

Jag känner inte igen mig mig som velig, det känns inte som jag. Jag vet ju alltid vad jag vill. Sedan kommer den ständiga känslan av att livet går så fort också. Bara för att vi göra samma sak varje dag -jobbar. Eller för att vi alltid gör saker -planerar, effektiviserar. Hjärnan smetar samman dagarna och vi kan inte skilja på dem. Jag vet nog ganska så säkert att det inte är så jag vill leva mitt liv.