Tankar om tid

Vart tar tiden vägen egentligen?”, "Tiden går så fort!" hör man ofta människor säga, och visst är det så. Jag har sett till att ha min helger så oplanerade och fria som möjligt, men ändå rusar veckorna iväg och jag hänger inte riktigt med. Halva mars har redan passerat och det som just kändes som om det var slutet av januari.

Samtidigt som det i det lilla så känns det som tiden går långsamt. Men i det stora som om den bara springer förbi. Märkligt ändå, perspektivet. Hur olika det kan vara från en tid till en annan. Från en ålder till en annan. En dag till en annan. En period till en annan. När man var liten var tjugo minuter jäääääättteeeeeeeelånnnngggg tid, man var ju tvungen att komma på tre lekar innan det var dags att åka. Känner ni igen er?

En kvarts rast på jobbet känns som två minuter, men en kvarts väntan i bilkön är inte lika väl investerad tid. Exakt lika lång tid, men den upplevs ändå så olika. Märkligt eller hur?

För mig är det viktigt att få känna att tiden får gå långsamt ibland. I ett samhälle där allt för det mest bara rusar i ett väldigt tempo vill jag stanna upp och känna ögonblicket. Andas, bara få vara utan uppkoppling med fullständig närvaro. Idag stannade jag till vid grannkatten på vägen och hälsade på den en stund innan jag cyklade till jobbet. Det hade jag aldrig gjort förut, då hade jag förlorat värdefulla minutrar och sekunder som jag hade kunnat ”använda” bättre.

Jag försöker, varje dag. Ibland går det mindre bra, ibland går det bättre.

dscn51712jpg

Men när går tiden långsamt då? Och varför är ordet långsam så negativt betingat? För mig upplevs tiden lång, längre eller långsam när den är oplanerad och inte ligger kloss an med saker i ett ständigt schema. Där det finns utrymme för spontanitet och lust. Lika mycket tycker jag om att känna den goa känslan när jag får saker gjorda, jag tycker om när det händer mycket och jag gillar känslan av att ha ”gjort något”. Jag tror på rutiner och ”get shit done”-grejen också. Det är så man kommer fram i livet, ingen annan kommer någonsin att göra jobbet åt dig, det vet vi. Jag har ett inre driv, men jag vet också att det alltid finns kvar. För mig handlar det snarare om att jag behöver bromsa, och det är inte alltid så enkelt som det kan låta. Människor som är funtade som jag förstår vad jag menar, och det är inte för inte som jag är en av alla dem som blev sjukskriven för utmattning heller. Det är inte för inte som jag uppfyller mina drömmar om att resa jorden runt eller genomföra en tävling i bodyfitness. För jag har drivet, viljan att ta mig dit.

"Min tid är värdefull, den får inte läggas på en massa nonsens” tänkte jag ofta förut, men jag har ändrat mitt tankesätt där. Det är just det tomrummet, glappet, ställtiden, den oplanerade tiden eller den korta stunden i bilkön, matkön, extra kvarten vid matbordet på morgonen, det extra samtalet med grannen, promenaden eller luckan när något blir inställt som ger. Det GER massor, det är när vi vilar som det händer grejer, avkoppling. (Finns förövrigt en bok med typ den titeln som jag har som målsättning att läsa).

Men hur finner vi balansen mellan planering-driv och spontanitet-lust? Det är inte helt självklart, och det är verkligen inte samma för alla. Vi har olika behov. 

Vad är viktigt? Vad är prioritet? kan vara bra frågor att ställa sig. 

Vi kan inte prestera på alla plan i livet samtidigt. Att se allt man har gjort istället för det man inte hann.

Den egna tiden har helt i sin ordning minskat drastiskt i och med heltidsarbete. Jag har de senaste veckorna satt upp mål kring hur mycket jag vill producera på bloggen, motståndet har varit stort, mycket större än om jag bara låtit det vara och låtit skrivlusten komma till mig. För det vet jag att den gör när jag inte forcerar och tvingar fram den. Jag har nära till mina känslor, och det är också då jag skriver som bäst. Det går inte att tvinga fram bra, klocka ord på beställning. Det kommer i flow, de skriver sig själva i rätt mode. Vissa saker gör sig bäst baserade på lust. 

Jag träffade en kär vän för någon vecka sedan som jag inte sett på år och dar. Och återigen gör tiden sig påmind om att det var över 1,5 år sedan vi sågs sist. Men känslan var ändå som igår. Är det inte det som är vänskap? Oavsett hur lång tid det går emellan är det ändå det samma när man ses.