Det ständiga görandet, vart är varandet?
Med en sjukvecka i bagaget ges lite extra tid för reflektion. I en omvälvande värld av ständigt brus och en förväntad uppkoppling är något som jag allt som oftast kommer på mig själv att undra, varför detta görandet hela tiden? "Vad ska du göra på semestern?" "Vad ska du göra i eftermiddag?" "Vad gjorde ni i helgen?" osv. osv. Men varandet då? När tillåts vi bara vara, utan att göra. Och utan att bedömas utefter det vi gör, utan prestation. Väldigt sällan i livet om man tänker efter, vi skolas efter resultat redan som små. Belönas efter resultat. Belönas efter prestation. Varför belönas vi inte också efter vilka fantastiska medmänniskor vi är? Och det är vi, utan att göra någonting. Kan vi inte komma överens om att ge varandra lite mer positiv feedback i livet kring saker som inte har med prestation att göra?
I meditationen tillåts vi bara vara. Meditation betyder ”att röra sig mot mitten”, vilket innebär att vi riktar uppmärksamheten inåt och bara är. Observerar.
Men du kommer ju ingenstans om du bara är kanske ditt motargument ekar i huvudet? Jag är beredd att hålla med dig, men jag tror inte heller vi kommer någonvart om vi alltid gasar på max och inte har koll på riktningen. Att stanna upp och kolla på kartan, tänka över vilken väg du ska i livet, kanske ta en paus en stund ger kraft att fortsätta köra.
När
jag blev sjukskriven fick jag träffa en sjuksköterska som liknade
mitt sjukdomsstadie med en racerbil, jag hade totalkvaddat min bil,
kört slut på soppan, repat lacken och sabbat hjulen. Och nu kunde
den inte köra alls längre. Bilen var liknelsen av min kropp, den
fungerade inte. Den behövde service innan den överhuvudtaget kunde
komma ut på körbanan igen. Det var en ganska bra liknelse som jag
ofta tar med mig i livet idag.