Senaste inläggen

Semestern är över sedan flera veckor. Jag tror vi alla kommer minnas sommaren 2020, och året 2020 tydligt under lång tid framöver. Här delar jag med mig av min sommar och de resor som jag gjort.

Varje gång jag kör mountainbike slås jag av tanken – varför gör jag inte det här oftare? Det är så himla roligt, och det skapar sådan enorm mersmak – kicken, farten och adrenalinet gör något med en.

Jag har varit i Tyskland mängder med gånger, ändå har vi mestadels passerat igenom, som så många andra – en genomfart vidare söderut. Till destinationen, målet, det vackra. Bortanför.

Dagarna i Grövelsjön var en härlig start på semestern. Grövelsjöfjällen ligger i nordvästra dalarna vid gränsen mot Norge – miljön är lättvandrad med relativt låga och kulliga höjder och toppar.

Vi förstår varför det är Sveriges minst besökta nationalpark och anses vara en av de mest otillgängliga nationalparkerna. Överallt ligger stenar huller om buller och inte en enda liten vandringsstig syns till.

Kajaken glider uppåt, jag kontrollerar vinkeln, paddlar på och lutar kroppen - jag är ute i forsen och ett stort leende sträcker sig över hela ansiktet - det är en sådan kick!

Juni klev in som en varm vind från den relativt kyliga maj vi haft. Och utan att man ens hade förstått att det var vår (allt har varit så konstigt) så var det sommar.

Vi packar ryggsäckarna med vad vi behöver och styr bilen norrut, det är fredag eftermiddag och solen steker genom bilrutan. På knappt två timmar når vi vårt mål, Krokstrand eller närmare bestämt Björneröd.

Det här ett inlägg om de där mellandagarna som blir när man reser länge, de där dagarna när man behöver minska intrycken lite men ändå helt spontant och slumpartat hittat vackra platser och mysiga ställen.

”Vi kan ta av här åt vänster, det är nog en snabbare väg”, säger jag med blicken fäst på skärmen. Stefan gör som han blir tillsagd och svänger av från E45.

Norr drar och rycker i mig - viskar försiktigt kom! Jag vill, måste upp till den klara, rena luften. Andas berg och jord. Springa över hedarna och känna frilufsaren i mig, på riktigt.

Sommaren är oviss för många av oss. Myndigheternas rekommendation just nu är att inrikes resor är okej med två timmars bilresa från bostad. Detta ska uppdateras i början av juni, men tills dess är det vad vi har att förhålla oss till.

Det har blivit lite av en tradition att inleda våren med årets första tältning under påsk, så även i år. Valet föll på Bohusleden som vi har snöat in på en hel del det senaste, ett friluftprojekt att ha på hemmaplan.

Vi har besökt 14 av landets 30 nationalparker. De flesta har blivit av under det senaste året som också var lite av ett Sverige-år, vilket det ser ut som även 2020 kommer att bli.

Vildmarksvägen gör verkligen skäl till sitt namn, än så länge har inte många turister hittat till milsvidder av fjällandskap tillgängliga direkt från bilen. Vildmarksvägen är precis vad det låter som..

Formationer av berg är sånt som alltid har intresserat pappa och som jag motvilligt blivit meddragen på. Jag farcineras mer av vyer och höjder än av själva skårorna och skrevorna.

Med tanke på Coronavirusets framfart är det många som avvaktar och väntar med att boka resa. Desto större anledning att upptäcka Sverige, det är verkligen underskattat att resa i vårt land.

Höga kusten har lavinartat ökat i popularitet och är Sveriges snabbast växande destination. Vyerna på Skuleberget är makalöst imponerande och sträcker sig i en nästintill 360 graders vinkel väl uppe på toppen.

Lukten av skog gör mig lugn. Det ger mina sinnen möjligheter jag annars inte ger dem. Vi är ute mycket i naturen och försöker alltid upptäcka nya platser och ställen både på resa och i vårt närområde.

Fyra veckor på hemmaplan sprang iväg och det är dags att återvända en bit norrut – till mitt andra hem. Denna gång med sällskap av en fyrbent vän, och familjen förstås.

Vandring har kommit att bli ett återkommande tema här på Lycklig & levande, inte så konstigt kanske då friluftsliv och inre resor (personlig utveckling) är lite av bloggens nisch.

Vistelsen i Messlingen var fantastisk på alla vis, men jag blev inte nöjd på varken skidor, natur eller lugn. Jag hade kunnat stanna minst en vecka till eller mer. Jag blir aldrig nöjd, hinner inte få den där rastlösheten i kroppen.

Det är något visst med små samhällen här uppe i landet. Som om det finns en starkare sammanhållning. Alla. Precis alla jag mötte på min promenad längs vattnet hälsade på mig.

När vi var uppe till fjälls i höstas tipsade jag om en del friluftsprylar. Jag snackade bland annat om tält, vandringsskor, liggunderlag och ryggsäck samt om min inställning till konsumtion, att vi i mångt och mycket skapar behovet själva.