"Det här är sjuka vägar alltså!" säger Stefan i ren frustation samtidigt som jag försöker hålla humöret i bilen uppe genom att upprepa fraserna, "men nu borde vi snart vara framme!"

Santa Elena & Monteverde nationalpark

Resan pågick en bra stund till med en snitthastighet på dryga 15km/h. Vi tog bilen vidare från Jacó vid kusten upp till Santa Elena och Monteverdes nationalpark. Ännu en extrem biltur ala bumpy road och vi hoppades innerligt att hjulen skulle hålla sig hela, hela färden. Trots den riktigt dåliga vägen kom vi och bilen fram helskinnade om än något smutsiga. Resan hit var väl värd då magiska vyer äntrades oss så fort vi vikt av från huvudvägen. Vid ankomsten laddade vi med kaffe och lunch i mysiga Santa Elena innan vi körde vidare mot nationalparken entré.  

Magiska vyer över Monteverde.

Det är något vist med Costa Ricas natur, och de lever verkligen upp till sitt rykte om naturens flora och fauna. Landet har inte gjort mig besviken trots höga förväntningar. Nationalparker finns lättillgängligt för alla och det är ett rikt djurliv även för den rastlöse som inte finner tjusning i spaning efter dem. Men Monteverde tar första plasten av de nationalparker vi besökt i landet, och då inte pga. varken tillgängligheten eller mängden djur. Detta blir besök av vår femte nationalpark i landet och ska man bara välja en, rekommenderar jag Monteverde trots sin något mer otillgänglighet.  

Varför? Monteverdes miljö är unik med sin Cloud forest, vilket enbart finns på ca. 0,4 % av jordens yta. Cloud forest är en speciell typ av skog och som namnet antyder är det en molnig och dimmig, nästan mystisk och magisk känsla att gå runt i. Skogen är som en fuktigare variant av regnskog med mycket mossbeklädda träd. Endast några procent av hela parken är tillåten att vandra i, vi valde att denna gången traska utan guide vilket vi uppskattar för då kan vi gå lite mer som vi vill och smyga och spana på egen hand. Eftersom vi haft guide på två av de nationalparkerna vi besökt får vi ut tillräckligt mycket utan guide.  

Naturen alltså, wow! Kan man någonsin bli mätt?

Med glädje lyckades vi se två Quetzaler, vilket är en högst ovanlig fågel med ett karaktäristiskt ljud och Centralamerikas nationalfågel (samt Guatemalas valuta). Förutom lite olika arter av apor och pungdjur är detta ingen park jag rekommenderar om man förväntar sig se mycket djur, utan främst för naturen och vyerna. Fågellivet är unikt men också svårt att ha turen att se.   

Utanför entrén samlades mängder med kolibrier för att alla få ta del av den utplacerade goda nektar som fanns där.

Efter att vi knallat runt i några timmar hade vi en bra bit bilkörning kvar då vi skulle lämna tillbaka bilen i La Fortuna nästa morgon. Lite trötta men glada efter trekking.

Vill du läsa mer?

Här har jag skrivit ett samlingsinlägg om vår tid i Centralamerika.

Guide till Costa Ricas nationalparker - vilken ska man välja?

Säkerhet och kriminalitet

El Salvador - landet som ingen någonsin nämner