Mt Kinabalu -något i särklass eget
I helgen läste jag en del gamla inlägg igen, detta väckte starka känslor att jag inte kunde hålla mig borta från att dela det med er.
Efter en tålamodsprövande morgon i värmen så är det äntligen dags för avfärd mot Kinabalu Park. Ett skyddat naturområde med 130 miljoner gammal regnskog, en av de äldsta i världen. Området är utsett som världsarv (UNESCO) och innefattar fyra olika klimatzoner. Inte särskilt förvånande är det att bussarna inte avgår på specifika tider, utan helt enkelt när de är fulla. Och då menar jag full, är den inte det får passagerarna snällt vänta. Här har ingen bråttom. Träsmaken i rumpan försvann lika hastigt som den kom när vi kommer upp en bit i höglandskapet. Vyerna är helt sagolika, jag kikar hoppfullt efter att få se Tarzan svinga sig mellan träden. Det är inte annat än mäktigt att se naturen, man glömmer lätt bort att vi sitter packade som sillar i minibussen som trögt puffar uppåt sluttningen. Femton personer har de smackat in på en yta inte större än en lagom stor toalett, men jag bara ler. Lika fantastiskt duktiga som Filippinerna (ja, de är värre) är på att packa människor som sillar är det att bevittna de sagolika vyerna, jag kan knappt bärga mig tills vi ska upp och vandra. Väl framme stod regnet som spön i backen och kylan var påtagande, endast 23 grader varmt, märkbart då man är van vid ca 35. Men det är bara att vänja sig, då det kan vara minus på toppen. Dagen har mest bestått av resa och förberedelser i form av registrering, skriva försäkring och packa. Här befinner vi oss på ungefär 1800 meters höjd, vid entrén till parken. Det är nästan på samma höjd som Kebnekaise hemma som ligger på ca 2000 möh.
Efter en god natts sömn på ett betydligt billigare boende utanför parken än innanför, samt intagen frukost är vi redo. Denna gång stekta nudlar med kyckling för min del, ris med kyckling för Stefans. Marken under mina fötter är mjuk och fuktig, ännu är det varmt och klibbigt runt ca 19 grader. I rörelse brant uppför ökar andningsfrekvensen markant. Vi är på väg mot Sydostasien högsta topp på 4095 möh! Tillsammans med vår guide Sid ska vi under dagen ta oss an den första passagen till Laban Rata på ca 3300 m.
På vår väg upp möter vi på storslagen natur, träden liknar tusentals broccolihuvuden som sticker upp. Vi möter upp med starka ben när andningen och lungorna skriker stopp. Det är en liknande svensk natur ju längre upp vi kommer, här växer hallon och lingonliknande bär samt Rododendron, ljungvarianter och gråbo (eller ni vet den där tupp, höna eller kyckling gräset). Vid en pausstation springer det ekorrar kring benen mest överallt, de ser precis ut som det lilla djuret i Ice age ni vet! De tar tacksamt emot bröd och vad som ges från de vandrare som pustar ut längs vägen.
Väl framme känner man den påtagande lägerkänslan där vi blivit tilldelande ett sovrum i ett hus längre bort. Äter gör man i samlat i huvudhuset på bestämda tider. För att komma till matsalen måste man ta sig igenom stigar och stenar i mörkret. Vi delar rum med ett finskt par, där vi har varsin våningssäng, mysigt men kyligt då termometern på klockan inte visar mer än 14 grader inne. Men vi ska nog får upp värmen så litet som rummet är. Klockan två ringer alarmet för nattmål innan vi ska fortsätta mot toppen för att få se soluppgången och vyerna innan molnen stockas runt platån. Jag har inte sovit någonting p.g.a. alldeles för många goa koppar Sabahte och är därför på eget ont något piggare än de resterande tre i rummet. Morgonens vandring startar drygt en timme senare med branta passager, innehållande betydligt mer klättring än vad jag trott. Det känns som när man var på expedition med pappa när man var liten. Berget i fråga är bara något mer omfångsrikt än kullarna i Hunnebostrand. Men känslan är den samma, spänningen är påtagande och det känns att man lever.
Jag känner hur jag börjar påverkas av höghöjden, huvudet spänner och bultar. Stundtals gör det riktigt ont på punkter i huvudet. Vad jag inte vet är att mina händer skulle komma att se ut som prinskorvar många timmar efter toppbestigningen.
Detta pga att kroppen lägger på sig vätska så både händer och huvud kan svullna upp. När trädgränsen slutar tar ett tjockt vitt rep vid som vi ska följa och klättra längs hela vägen upp. Vi ser fortfarande ingenting, och väntar med spänning över att få veta hur det ser ut. Vi vet inte hur brant det sluttar nedåt, inte heller hur brant det ska komma bli. Jag är tacksam över att Stefan stod på sig att vi skulle köpa pannlampor så vi ser vart vi sätter fötterna. När jag nått lite plan mark vilar jag flåsandes ut och blickar nedåt.
Det är så obeskrivligt vackert, jag kan likna det med ett över hundra meter långt luciatåg vars människors pannlampor svajar med i huvudenas rörelser i en lugn, rytmisk takt.
Det är fascinerande hur sanslöst tyst det är här uppe, naturen talar verkligen för sig själv. Man hör verkligen ingenting mer än sitt eget hjärta slå. Några hundra meter till och vi når checkpoint där alla bestigare får skriva in sig för sista biten, så att alla kommer tillbaka. Ytterligare dryga två kilometers vandring på den något mer plana platån och vi är framme vid sista ansträngningen innan vi når toppen - Low's Peak och ravinen Low's Gully på andra sidan toppen. Det först nu jag inser vad vi gjort, vad vi upplevt och presterat, jag kommer än en gång på mig själv sitta med ett sort fånleende upp till öronsnibbarna.
Tröttheten har tidigare sedan gårdagens morgon varit för påtagande att man likt en zombie bara gått runt utan medvetande. Strapatsen gick förvånande mycket enklare än vad jag gått in med inställningen av. Jag kan nog tacka mitt envisa jag och all den löpning som bedrevs i vintras, det kan ha en del med i spelet. Men för det var det inte gjort i en handvändning, det var en kraftansträngning. Nu åker vi med möra ben vidare till Sandakan på östkusten. Området har fortfarande avrådan av Sweden Abroad sedan Filippinska grupper intagit en ö nära där i Mars. Det skriver dock att situationen nu är normaliserad. Vi har läst från andra resenärer att det är lugnt i området så det ska inte vara några problem. Här vill vi besöka Sepilok, världens största rehabiliteringscenter för Orangutanger. 
När solen stigit upp kom dimman in mot bergstopparna och tillslut såg vi ingenting i den tjocka massan.