Gästskribent Ella Brandt - Huayna Potosi 6088 m över havet!

Sedan en tid tillbaka fick jag ett mail från Ella som frågade om tips och råd inför sin resa till Sydamerika. Jag får en del mail med frågor kring resande av olika slag och jag besvarar alla. Men någonting fick mig och Ella att hålla kontakten, och jag har följt hennes resa genom sociala medier av genuint intresse och nyfikenhet för att se hur de går för henne och hennes sambo. Just nu reser de i Peru och Bolivia, och för några veckor sedan såg jag att hon och hennes pojkvän bestigit Huayna Potosi, och då kände jag bara WOW detta måste hon dela med sig av till flera!

Så här skriver Ella om sig själv:
Mitt namn är Ella Brandt och jag är 22 år gammal. Våren 2017 begav sig jag och min sambo Johan ut på vår första långresa till Australien, Nya Zeeland och Sydostasien.
Vi förälskade oss i att resa, äventyret och charmen att leva i sin ryggsäck. Just nu är vi Sydamerika och här får ni läsa min berättelse om när vi besteg Huyana Potosi i Bolivia.

Dag 1

Första gången jag hörde talas om vandringen Huayna Potosi var av en Israelisk man som vi träffade när vi gick uppför Rainbow mountain i Peru. Vi skulle båda till Bolivia efter Peru och jag berättade att vi hade tänkt vandra, men inte läst på än vilken vandring vi skulle göra. Han berättade för mig om en vandring med isklättring och uppstigning vid midnatt för att klättra från 5200 m.ö.h. till toppen på 6088 m.ö.h. i mörkret. Jag tyckte det lät helt galet. 

Framme i La Paz, Bolivias huvudstad går vi in till ”Climbing South Americas” kontor. Vi hade kollat ut i förväg att de hade bra recensioner på TripAdvisor, samt erbjöd flera olika vandringar runtom La Paz. Vi hade även spanat in vandringen ”El Choro” som är en 3 dagars-vandring där man börjar på 4700 m.ö.h. för att sedan öka till 4900 m.ö.h. första dagen och de två andra dagarna fortsätta neråt. Detta lät som en lagom utmaning då vi gjort en liknande vandring i Huaraz, Peru. Kvinnan på deras kontor informerar oss om att regnsäsongen är igång och att dom inte har några grupper på grund av detta. Jag frågar vad hon har för liknande vandringar och den enda dom har är Huyana Potosi, som är en av världens populäraste vandringar för nybörjare över 6000 meter. På något sätt säljer kvinnan in det till oss och tävlingsinriktade som både jag och Johan är blir vi taggade av utmaningen! 

Vi blir upphämtade och kör 2 timmar för att komma till Base Camp, på 4700 m.ö.h. där vi får träffa våran guide, regeln är 1 guide per 2 personer. Eftermiddagen spenderas med att lära känna utrustningen samt lära oss isklättra. Vi tar på oss sele, snöskor, hjälm och ishacka och ger oss ut till närmaste glaciär. 

Dag 2

Andra dagen vandrar vi till High Camp, 5200 m.ö.h. Vi börjar 8.30 på morgonen och jag känner snabbt att energin i kroppen rinner iväg, andningen blir tyngre och det hjälper inte att hela vägen till high camp är som ett enda stort stenras. Stora stenar, små stenar, lösa stenar... det tar energi att bara hålla koll på vart jag ska sätta fötterna. 

Johan är inte alls lika påverkad av höjden och klarar vandringen hyfsat lätt. Det tog oss strax under 2h att nå high camp, jag var helt slut när vi kom fram. Vår guide serverar oss lunch vid 11. Vi spenderar sedan tiden med att spela kort, yatzy och dricka coca-te (som ska hjälpa mot höjden). Vid 17 får vi middag och strax efter det är det dags att sova. Vid midnatt skulle vi ju gå upp och börja vandringen mot toppen. Både jag och Johan är trötta efter dagens korta vandring och somnar redan vid 19-tiden. Vi fick ändå 5h sömn och är hyfsat pigga när våran guide väcker oss vid midnatt. 

Dag 3

Jag känner mig piggare än dagen innan och hade tryckt i mig mat för att ha energi för utmaningen jag har framför mig, vi tar alvedon i förebyggande syfte mot höjdsjuka. Till frukost dricker vi coca-te och äter lite bröd i mörket innan vi ger oss av. Det är kolsvart ute och det duggar lite. Det börjar med cirka 25 min vandring uppåt längs ett stenras för att nå glaciären. Att vandra, gå eller bara röra sig på denna höjden är tufft, och att andas är ingen självklarhet. Men jag känner mig stark denna första bit och det gör mig positiv. Det jag hört är för att klara denna vandringen är att du måste vara stark mentalt och fortsätta kämpa. Vi kommer fram till glaciären, det är en lång, brant backe uppåt. Vi tar på oss våra snöskor och tar fram ishackan, nu kör vi! När vi kommit uppför den långa backen tar vi en paus, jag känner mig fortfarande stark. Vi fortsätter att gå i cirka 2 h, då har vi nått 5600 m.ö.h. Nu börjar kroppen kännas trött. Så fort energin i musklerna börjar sina blir andningen tung, väldigt tung. Jag går tre steg i taget, pausar för att andas innan jag hugger framåt med min ishacka och tar tre steg till. Vi går i ett led, det är ingen nysnö vilket gör det enklare. Vi har tur med vädret då det varken blåser eller är jättekallt. Det är fortfarande kolsvart ute, men långt bort någonstans ser vi stadsljusen från La Paz och El Alto. Det lyser som eld. Vi visste att det skulle vara tufft men att varje backe skulle vara så lång och att varje backe skulle vara så brant, det hade vi ingen aning om. Vi pausar med jämna mellanrum, dricker vatten och äter lite choklad. Framför och bakom oss ser vi ljuset från ficklamporna från andra grupper. Efter en lång backe, kanske 3h in börjar jag känna mig yr. Går jag för fort känns det som jag ska svimma, jag känner mig svag. När jag tittar uppåt mot berget ser jag ljuset från ficklampor långt långt där uppe. Modet brister lite i mig när jag inser hur långt det är kvar och att det är den tuffa biten kvar. Detta är verkligen en utmaning. Varje steg är tufft att ta. I somras sprang jag mitt första marathon och mitt mantra var att ”klarar jag av att springa i 4,5 timme klarar jag av detta”. Men detta var 1000 gånger jobbigare. Solen har börjat gå upp. Att det nu börjar gå från bäcksvart till att man faktiskt kan se något är motiverande. Nu är det sista biten kvar. 

En 45 grader packad snövägg. Leden upp är smal och man får hålla koncentrationen för att inte sätta fötterna fel. Jag och Johan peppar varandra hela tiden, vi är starka! Nästan framme nu! Vi klarar det! Nu ser vi toppen och hör med jämna mellanrum skrik av glädje från toppen för de som redan kommit fram. Sista biten är riktigt tuff. 

Det går inte snabbt framåt. Men nu vet vi att vi kommer klara det. Vi är så nära. Jag kryper nästan fram på alla fyra och med hjälp av ishackan drar jag mig framåt. Benmusklerna är dränerande så jag försöker använda resten av kroppen. Nu är det bara 20 meter kvar och jag känner att jag får mer kraft. Nu är vi uppe! Jag gråter nästan av stolthet! Vi gjorde det! Solen är på väg upp, vi är ovanför molnen och utsikten är fantastisk!

Vi började vandra vid midnatt och det tog oss lite under 5 timmar att komma till till toppen. Att klättra från 5200 m.ö.h. till 6088 m.ö.h. är ingen barnlek, det var tuffare än vad vi trodde. Men detta kommer nog vara höjdpunkten på våran Sydamerika-resa. Gillar du att utmana dig själv fysiskt och mentalt är detta något för dig!

Vill du veta mer? 

Kolla in Ellas instagram för fler bilder och videos från deras pågående resa, du hittar henne med namnet, ellabrandt.