En dag - om hur jag vill se tillbaka på mitt liv som äldre (forts. på oförmågan att landa).

En dag vill jag se tillbaka på mitt liv med en stolthet över att ha skapat och levt det liv jag velat, att jag har tagit chanser och möjligheter som berikat mitt liv på djupet. Jag vill känna att jag har gjort val som givit mig lycka och glädje framför prestation och framgång. Jag vill känna att jag format livet till det som jag vill, att jag har följt mitt hjärta och vågat. Att jag får se tillbaka på mitt liv med en utveckling och resa där jag lärt mig om mig själv hela vägen.

Denna tid efter sommarsemestern har jag ifrågasatt mitt nuvarande liv enormt, all den tid vi lägger på arbete. Att vi är fostrade till att vara tacksamma för vi har ett jobb. Att jag liksom mina vänner är fostrade till att det är "bra" att ha en utbildning i grunden, något att stå på.

Missförstå mig inte - jag ångrar inte att jag har läst och utbildat mig, det har gett mig enormt mycket kunskap om hur man kan se på livet från olika perspektiv. Och jag tror verkligen på kunskapen och kompetensen för ett rikare, klokare och mer reflekterande liv. Att jag klarar av att lära mig vad som helst jag vill, även om det inte alltid så roligt eller intressant. Jag har lärt mig problemlösning och att tänka nya vägar.

Men ändå – hur påverkar det mig hur jag har blivit fostrad? Detta är ingen som helst kritik mot mina föräldrar. Jag har haft väldens bästa barndom med fantastiska minnen och möjligheter som inte alla har förmånen att ha. Och på det hela taget ska jag vara så jädra tacksam över mitt liv och att jag har fått växa upp i välfärdslandet Sverige. Men jag stävar alltid efter mer, bättre, högre, snabbare, starkare. Så återigen vad är det format mig till de val jag gör? Och gör jag mina val baserat på det jag vill egentligen? Eller är det en förväntning på hur man ska vara och leva sitt liv? Eller väljer jag så som jag tror omgivningen vill? Eller bara som majoriteten gör? Eller ännu värre, så som man borde?

Sådana där tankar kan verkligen rotera runt, runt i mig länge. Allt jag vill är att få känna mig lite mer fri - och att få vara lite mer kreativ. Ha möjlighet att styra över min egen tid mer än vad man har när man arbetar heltid på kontor dag ut och dag in. Sånt här tjat kan få min sambo att bli galen. Att jag ständigt vill bort, på nästa och mot horisonten! Och ibland kan jag verkligen avundas de som har en förmåga att landa och vara nöjda.

Jag läser emellanåt i en bok som heter ”den högkänsliga människan” där i finns en text som stämmer så himla bra överens med hur jag fungerar. 

”En person med den här sortens högkänslighet kan vara både mycket nyfiken och mycket försiktig, djärv men orolig, lätt uttråkad och ändå lätt överväldigad. Den optimala nivån av uppvarvning finns inom ett snävt område. Man skulle kunna säga att det är en konstant kraftmätning mellan rådgivaren och den impulsiva krigaren inom personen” 

Vad tänker ni när läser om mina tankar? Hur tänker ni? Vad har format era val i livet? Blev det som det blev eller drev ni igenom era val själva? Dela gärna med er!