Vardagen – om tiden & varför den har en förmåga att gå så fort

Det kusliga med vardag är att tiden går så hiskeligt fort utan att det egentligen händer särskilt mycket speciellt. I mina mått mätt är det svårt att något ska bli särskilt speciellt, tyvärr. Jag säger verkligen tyvärr för jag avundas verkligen de som fortfarande är oförstörda gällande upplevelser av mer exotisk karaktär. Men jag försöker se det stora i det lilla, och lilla i det stora eller hur man nu säger... även om jag ständigt jagar nya kickar, av olika slag. Varför går tiden så hiskeligt fort här hemma då? Trots att jag har massor med tid nu när jag inte börjat jobba så förstår jag ändå inte var dagarna tar vägen? Hjärnan smetar samman alla tillfällen som liknar varandra, och man kan inte särskilja händelser i livet lika lätt som när man reser, vilket känns ganska självklart och naturligt egentligen.

Det är också skrämmande hur fort man kommer in i omställningen och nya (gamla?) livet. Jag vill ta med mig mina erfarenheter från andra delar av världen hem, in i mitt liv. Det är något jag jobbar med varje dag, att inte låta vårt livs äventyr blekna bort. Genom bloggen kan jag hålla minnena och resan vid liv, dela berättelser och erfarenheter till andra och fortsätta drömma och längta.

Under veckan som varit har jag stått och stampat, jag är helt startklar och redo för nya utmaningar och ser med förväntan fram emot att börja jobba igen. Den största omställning som ligger framför mig när jag börjar jobba kommer helt klart bli den markanta minskningen av tid jag har att fritt kunna styra över, även om mitt jobb kommer vara väldigt flexibelt.

Det upptagna Sverige

Det här med det upptagna Sverige, det upptagna samhället, det effektiva samhället, det omlotta, vi måste prata om det. Innan halva Sveriges befolkning springer in i väggen. Typ. Eller om de redan gjort det. Att aldrig kunna göra någonting spontant, att allt i planeringen är spikat. In. I. Minsta. Detalj. Tiden emellan då? Luftrummen? Återhämtningen? Vart är den? Även detta tror jag är en stor anledning till att vi upplever att tiden går så fort, vi är hela tiden på nästa och nästa. Aldrig riktigt här och nu. 

Det slår mig mer och mer, och jag inser motvilligt att ska jag överhuvudtaget få träffa människor på hemmaplan måste jag planera in en träff minst en vecka i förväg, om inte ännu mer.

Det går inte i mening med hur jag har levt mitt liv det senaste året, det blir helt enkelt en kulturkrock. Särskilt inte när jag befunnit mig i de delar av världen där ledorden allt som ofta är ”manana, manana” dvs. ”imorgon, imorgon” draaaa ut på deeet. Vilket inte är mitt egentliga syfte, jag gillar när saker händer och när det finns driv och utveckling, är ofta rastlös. Jag förväntar mig inte heller att människor ska ha möjlighet att träffa mig när som helst när jag dyker upp som gubben i lådan efter ett år på resande fot. Det gör jag inte, men jag vänder mig emot känslan av den ständiga upptagenheten.  

Det här med att vi är så upptagna, fullbokade och med fulla kalendrar i veckor framöver tror jag inte är långsiktigt sunt.  

Det skapar en känsla hos mig att människor i min omgivning är så upptagna, och jag är inte alls van vid att behöva bestämma en vecka i förväg när jag ska göra något. DET är verkligen en kontrast med att komma hem, den smygande ständiga stressen. Människor som alltid är på språng, har aldrig riktigt tid att stanna upp, bara vara, lyssna. Det ska maximeras i livet till den grad att det inte är rimligt, lagom eller roligt längre.

Jag står utanför det där, har satt ner foten för länge sedan. Ser på när människor frustrerat suckar då jag packar upp mina varor på bandet i maklig takt. Det är nämligen något jag övar på, att göra saker långsamt och med en större medvetenhet, inte effektivisera allt. Förr var min vardag att stresshandla, dvs. jag skulle göra det i snabbast möjliga mån. Det gick på rutin, det var mitt vardagliga tempo -för att ständigt hinna med mer och maxa in ännu mer. Men tänk, man kanske missar saker på vägen när man i all hast rusar förbi? Det där som gör livet lite extra värt att leva, de små sakerna.

Du är den som styr i ditt liv.
Det är du som bestämmer i ditt liv.
Du kan påverka ditt liv.

Vi är omåttligt kraftfulla.