Ometepe - Nicaragua

Om att åka lokal trafik, en skildring   

Maginnehållet från den lilla flickan leker kull på färjans däck, det lyckas bra och träffar flera kära föremål till flera passagerares missnöje. Det sprider sig längs däcket som en löpeld, och människor tar till flykt liknande ringar på vattnet från dess epicentrum. Det kommer ännu en kaskad och det lilla fartyget gungar ordentligt nu. Någon har fått sin resväska nedstänkt, en annan har tappat vattenflaskan i den rinnande sörjan ombord, en tredje ser ut att må lika illa som flickan själv. 

Väl framme på Ometepe, denna ö bestående av två toppiga, mäktiga vulkaner tar vi första bästa lokalbuss till Santa cruz. Det finns många fördelar med att åka lokalbuss, det är förmånliga priser, man kommer nära lokalbefolkningen och om man har tur att få sittplats, se en hel del. Men det faktum att det fyller bussarna till max är inte till någon vidare fördel. Biljettmannen parkerar passegerarna med ryggarna mot varandra i den smala gången och knör sig sedan igenom för att ta upp den lilla slant han kräver för att få åka med. De tar in människa på människa längs med vägen och fyller bussen till absurdum. Tillslut kan jag känna att fötterna lyfter från underlaget på grund av den folkmassa som pressats in i bussen.   

När man tänker att "men nu, nu är det i alla fall fullt, nu kan de inte ta på fler" står det ändå ett halvt dussin människor på nästa hållplats som välkommet stiger på. Det fantastiska är att ingen är irriterad, sur eller arg. Alla hjälps åt så mycket de kan för att alla ska kunna få plats att åka med. Efter bussbytet blev jag erbjuden en fönsterplats innanför en grov kvinna och hennes tjej som fick sitta i knät istället. Hon sken upp som en sol när jag gestikulerade att hon fick plats mellan mig och kvinnan. På min knaggliga spanska småpratade jag lite med flickan som hette Lasiela. Oavsett om man inte förstår varandra fullt ut funkar det alltid med leendets språk.   

Concepción

Stefan ute på Punta Jesus Maria, typ miniskagen.

Hängmattornas paradis  

Ometepe, vulkanön i Nicaraguasjön är ståtlig och ödmjuk på samma gång. De två vulkanerna som ön består av sträcker sig mot himlen, längs kusterna sträcker sig vidsträckta sandstränder som påminner om svensk miljö. Utanför dörren har vi vyn över Concepción och man kan inte titta sig mätt på den. Dagarna här går i maklig takt och vi har tagit det som det kommer, upptäckt ön, trekkat, spenderat några timmar på hästryggen där man kom närmare både djur och natur. Stefan klarade uppdraget galant då han var nervös för detta. Vi har både skavsår och brännmarken på intima ställen från detta äventyr. Hela vårt boendet pryds av hängmattor, och vyerna är inte direkt smärtsamma så det har även blivit en hel del hängande i dessa.

Vulcano Concepción  

En uttalad heldagstrekk på 9-12 h var vad som gavs som information vid bokningen. Krav på guide pga. alla de dödsfall som skett till följd av vilsna turister. Vulkanen är "bara" ca. 1600 möh men det faktum att man börjar från havsnivån och tar sig upp gör att det blir en rejäl stigning. Vi har aldrig börjat på så låg nivå och till en början var vi båda lite smått i chock på grund av den hetta som trängde på redan vid tidig gryning.

Lungorna kämpade för att anpassa sig till terrängen och kroppen sprutade ut svett, detta slår alla svettrekord, det var som om vi båda simmat klädsim med kläderna och de gick att vrida ur svett från dem.

I takt med att vi kom högre upp blev det också något svalare och lite mer behagligt. Regnet var tacksamt halvvägs upp och vi trampade på i gott tempo för vi nådde toppen innan tiotiden. Magiska miljöer och vyer längs vägen och en mäktig krater med några hundra meter rakt ner vid toppen. Väl nere igen insåg vi att klockan bara var lunchtid och att vi kratat denna trek på drygt 6h istället för utlovande 9h eller mer. Jag vet inte om man ska ta det som att vi är vältränade eller om de bara överdriver motståndet.  

Läs mer