Om vanor, normalitet & hur saker blir standard

Jag slänger blick på klädhögen som nu legat där skrämmande länge… jag räknar till snart fyra veckor. Men ögat tycks inte längre registrera den som något konstigt, jag har vant mig vid att den ligger där. Det frustrerar mig!

Jag har tänkt på det här med vanor, standarder och normalitet. Vilka faktorer påverkar när någonting blir normalt? Och vem är det egentligen som avgör vad som är normalt?

Andra ord inom samma ämne är norm, vardagligt, standard. Normalt anses vara det accepterade dvs. det som vi gör, den fastställda normen, det som de flesta gör, eller så man bör göra eller bör veta att man gör. När en tillräcklig stor massa gör samma sak på samma vis - blir det en normalitet.

För mig kan det här med att något blir normalt också handla om vana, dvs. får det gå en tillräckligt lång tid så min hjärna hinner vänja sig så blir det succesivt okej – och helt plötsligt stanard. Lite skrämmande om man tänker efter, att tänja på gränser i olika sammanhang.

Ta det här med flytten som ett exempel, jag ville röja bort alla flyttkartonger så fort som möjligt då jag vet att det finns en risk att de blir stående i flera veckor annars. Vi slet därför intensivt (jag med matförgiftning under inflyttningshelgen... hur kul?) i några helger för att få bort dem. Men det tycks ändå bli en sådana där högar med statusen: ”jag lägger det där så länge” det där så länge blir tillslut ett tag, tills det blir en vana för ögat att det ligger där och helt plöstligt är det normalt. Det stör mig, jag vill inte tycka att den högen ska ligga där men min hjärna har vant sig vid att den befinner sig där, accepterat faktumet. Är det inte intressant vad hjärnan då accepterar om vi ger den tid?

Det är lite som att vi kan vänja örat till att gilla musik som vi från början inte tyckte om. Eller att lära oss att tycka om mat som vi inte tyckte om från början, för att vi vänjer oss. Så visst fasen ska man passa sig noga för vad man vänjer sig vid.  

Vi lever i en föränderlig värld

Det som också är spännande är att det som är socialt accepterat och fullt normalt i ett sammanhang eller umgänge kan vara helt opassande i ett annat. 

Jag tror vi behöver utmana våra hjärnor att tänka anorlunda, ta andra banor och vägar i hjärnan -dels för att utvecklas men också för att inte fastna i ett specifikt tänk. Att bryta tankemönster. 

Att öva oss på att se saker från andra håll. Och hjälpa hjärnan att få den möjligheten. Det kan vara något som så simpelt som att ta en annan väg till jobbet, byta taktik i kommunikationssammanhang, se saker från motpartens perspektiv eller prova något som du aldrig tidigare gjort. Ni vet, en comfortzone är en go plats men ingenting växer där som ordspråket så fint säger till oss.