Mil efter mil längs lappländska landsvägar

Vi matar på mil efter mil längs lappländska vägar och skogen tycks aldrig ta slut. Det är grönt milsvidder fram så långt mitt öga kan se, precis som jag i mitt huvud har föreställt mig.

Få, små avtagsvägar från E45 vittnar om gula skyltar med texter som Storsjö, Saxnäs och Sorsele. Trots att klockan är långt efter nio står solen fortfarande högt på himlen. 

Huvudet tycks inte koppla att dygnet är senare än vad ljuset talar om för oss. Så vi fortsätter några mil till. Det är ju ändå ljust. 22 timmar per dygn, minst. 

Jag har svårt att förstå. Det här med ljuset. Det är ett fenomen som förvånar mig. Midnattssolen.   

Mitt huvud är mosigt av alla intryck. Allt är tyst och sällsamt vackert här. De senaste dagarna har vi fått ta del av makalösa, majestätiska vyer och naturscener som jag inte trodde fanns i dessa delar av världen. 

Den norrländska mystiken ger smaker som känns i bröstet. Naturen och miljöerna är makalöst vackra. Och jag är tacksam att vi äntligen gör den här resan som vi så länge pratat om. Jag behöver det, vi behöver det.