Livets löpband - om hur det känns att komma hem

Mörkret, vardagen och Sverige. Låter tråkigt eller hur?

Men jag har solen kvar i kroppen från veckorna i Brasilien, och även om varje cell längtar till våren och ljuset så njuter jag av att vara hemma. Vi har varit hemma drygt fyra veckor nu, och det känns bra, för tillfället är mitt resesug tillfredsställt. Vi får se hur länge det varar, men jag njuter av att befinna mig i Sverige och den vackra natur vi har här. 

Det är en märklig känsla att vara småsugen på vardagslivet, men jag känner ingen som helst panik över att jag inte har någon resa planerad över huvud taget under kommande året.

Det finns många tankar, ideér och planer men ingenting som är spikat. Vänner berättar för mig om planerade resor till Kina och USA och jag lyssnar med stort intresse men känner mig inte det minsta avundsjuk, bara glad för deras skull. Inte för att jag brukar vara avundsjuk, men jag kan känna en längtan av att jag vill också göra "det där", men så har det alltså inte varit. För mig som en sådan rastlös själ är det väldigt skönt med den här känslan i kroppen, att vilja stanna och bara vara på ett ställe. Och inte vilja iväg, som jag alltför ofta vill. 

En av alla veckans promenader som bjöd på sol, Stensjön, Mölndal

Att dygnet har så få ljusa timmar. Det var nog den jobbigaste omställningen med att komma till norden vintertid. Mörkret. Och andra sidan går vi mot ljusare tider och en vårtermin med en massa härliga långhelger.

Luft – så länge vardagen får innehålla luft och luftrum så är den hållbar.

Det är kusligt hur snabbt man kommer in vardagslivet, och det svenska tempot. Jag jobbar varje dag med att inte dras med för mycket i omgivningens planerande och höga tempo, utan att faktiskt ha återhämtning och luckor. Det är en viktig del för mig.