Ett kärt återseende med Sydostasien & Thailand – tillbaka till mitt 20-åriga jag

Samtliga sinnen är på helspänn och påkopplade – här och nu och ingen annanstans. Det luktar frityrolja och sött i en kombination av avgaser och myggspray. Luften är klibbig så att tröjan fastnar på ryggen, kvalmigheten letar sig in i varje vrå och varje plagg tycks redan kännas fuktigt. 

Känslan av total närvaro är så främmande i min kropp, och så fantastisk på samma gång. Jag har verkligen svårt för det hemma i tempot och vardagslivet. Det är en av många anledningar till mitt stora intresse för att resa – att jag lever fullt ut.

Vi landar på busstationen – verkligen landar. Vi är på väg, men inte just nu. För just nu är vi här. När du mentalt är på samma ställe som kroppen rent fysiskt. Varken framför händelserna och det som ska komma – eller i det som hänt. Varje gång blir ändå en Aha-upplevelse för mig, ett uppvaknande – varför lyckas jag inte plocka med mig denna mentala närvaro hem? Hur gör man? Hur gör ni? 

Jag försöker gång på gång att intala mig och förbereda mig för att få in det levnadstempot i mitt liv alltid, att leva som mitt reseMoa-jag på heltid, hemma också. Men vad vore livet utan kontraster och miljöombyten? (Är det inte även det som är charmen med Sverige? Årstiderna.)

Känslan av nostalgi intar kroppen och minnen av en annan tid väcks till liv. Jag slungas tillbaka till den 20-åriga Moa som ser saker lite mer naivt och lite mer trotsigt. Tillrättavisar, påpekar och kastar sig ut. Faller och reser sig. 

Vi är pigga trots att huvudet och svenskt dygn säger vargtimmar. Tänk vad ett miljöombyte kan göra – det känns som om jag lever igen. För första gången på länge.