Varför är livet så förutsägbart?

Det tog mig drygt sju-åtta arbetsveckor innan svackan kom, skavet. Omställningen.

Allt har gått så smidigt, varit roligt, utmanande och kul. Och det har verkligen gått i ett.

Idag var första gången det skavde, romansen och nykärleken falnade och återigen ifrågasatte jag vad det egentligen är vi gör med våra liv?

Ifrågasättandet av ekorrhjulet, samhällstempot, bekräftelsebehovet, leka-lycklig, uppkopplingen, fröken-duktigsyndomet, multi-taskingen, effektiviteten, planering-in-i-minsta-detalj-livet, framgången, vardagspusslet...

Som packade sillar (pirajor)...

Idag kände jag igen den Moa som är på väg igen, som längtar framåt, bortåt, uppåt.

Det har gått så smärtsamt enkelt så jag undrade om jag inte var känslig för omställningar längre. Vardagen har liksom inte skavt någonting, för jag har varit så sugen på den. Nu börjar jag landa mer och mer, livet börjar smälta mig in på huden. Även om vi fortfarande lever i resväskor och med nedpackade prylar.

Livet är så förutsägbart att jag gäspar. Alltså vardagslivet. Det monotona vardagslivet. Där utmaningarna allt som oftast handlar om att vinna tid och effektivisera.
Bra frågor att ställa sig själv; Vad är lycka för mig? Vad är framgång för mig? När mår jag som bäst? 

Effektiviteten är bra men inte alltid. Typ lite som ät allt, men inte alltid.

Balansgången, att den ska vara så svår. Vågskålarna liksom.

Att tänka på framtiden men ändå har förmågan att vara här och nu.

Att inte rusa framåt men ändå inte fastna.

Att lösa problem men inte fastna vid småsaker.

Att lägga energi på det som är viktigt men heller inte låta saker vara.

Vad tänker ni?, delge mig!

Och bara för att förtydliga, jag trivs jättebra med mitt liv. Jag är så tacksam för allt, men ibland kan det vara bra att ifrågasätta och se saker från andra vinklar. 
Från vilket håll ser du på ditt liv?