Senaste inläggen

Jag vill lyfta vad jag tänker kring ämnet då många är kritiska kring just denna bit på bloggar i allmänhet – man vill helt enkelt inte ha reklam. I takt med att jag lägger mer och mer tid på att skapa innehåll, reseguider och tips till bloggen...

Jag vill från mitt perspektiv diskutera detta viktiga ämne. Det är faktiskt först på senare år som jag har börjat reflektera och verkligen märka av de strukturer som finns i samhället, från det att man kom ut i arbetslivet.

Ni vet känslan utan motstånd, när det bara sker och allting känns enkelt. Utan friktion. Någonting många kallar för flow. När vi är i flow upplever vi att saker går så som vi vill. I flow tänker vi sällan särskilt mycket vi bara är.

Det svåra är inte att bibehålla en rutin, det svåra är att skapa bra rutiner. För någon vecka sedan läste jag ett inlägg om just att bibehålla rutiner. För att kunna bibehålla en rutin får vi först klargöra, vad är en rutin?

För länge sedan var det en kille på krogen som frågade mig vilken min uttrycksform är. Och jag har ofta tänkt tillbaka på det där. Jag svarade självklart skrivande utan att tänka efter särskilt länge – det föll sig naturligt redan då.

Nu har jag tagit tag i den där drömmen på riktigt. Det som jag vetat så länge att jag vill göra. Varför inte förrän nu? Pusselbitarna har lagt sig en efter en, och anledningen bland annat är väl att det varit så mycket som jag velat göra..

Jag snubblade ganska nyligen över ordet millennials, millennium-generationen eller genaration Y som vi också kallas, vi som är födda runt 1982-2000, dvs. vi som har växt upp med internet sedan vi var små.

Livet blir sällan så som man tänker sig, och särskilt tufft blir det kanske då för en som ofta ”tänker sig” - och reflekterar kring saker, planerar och funderar. Men vi lever i föränderlig värld, vilket jag verkligen uppskattar – förändringen.

En lördag i oktober där vi hämtar kraft och energi. Vi har pratat lite smått om att göra en utflykt men inte mer än så. Vi laddar kaffebrygaren, brer några mackor och drar på oss friluftsbyxorna.

Jag känner inte på samma sätt som förut. Inte lika intensivt. Det är en sorg. Men också en lättad. En känsla av att äntligen förstå sig själv. Är det så här det känns att växa upp. Allt blir lite mer distanserat och lite mer tråkigt.

Men jag stävar alltid efter mer, bättre, högre, snabbare, starkare. Så återigen vad är det format mig till de val jag gör? Och gör jag mina val baserat på det jag vill egentligen? Eller är det en förväntning på hur man ska vara och leva sitt liv?

Semestern gick fort, så som det alltid känns. Men ser jag tillbaka har jag gjort jättemycket skojigt. Nästan så jag känner att jag inte riktigt hunnit landa, sänka tempot och slappa tillräckligt. Lite sorgligt ändå.

Lika mycket som jag tycker om att aktivt röra på mig, upptäcka och se saker så tycker jag om att bara ligga i solen, känna svettpärlorna sakta rinna längs ryggraden. Fantisera om framtiden, drömma och visionera.

Jag slänger blick på klädhögen som nu legat där skrämmande länge… jag räknar till snart fyra veckor. Men ögat tycks inte längre registrera den som något konstigt, jag har vant mig vid att den ligger där.

Det tog mig drygt sju-åtta arbetsveckor innan svackan kom, skavet. Omställningen. Idag var första gången det skavde, romansen och nykärleken falnade och återigen ifrågasatte jag vad det egentligen är vi gör med våra liv?

"När utmanade du dig själv senast? När kände du senast att du verkligen levde - på riktigt? Det är vad äventyr handlar om – att leva passionerat. Äventyr är inget som är förbehållet våghalsar och ungdomar."

Med en sjukvecka i bagaget ges lite extra tid för reflektion. I en omvälvande värld av ständigt brus och en förväntad uppkoppling är något som jag allt som oftast kommer på mig själv att undra, varför detta görandet hela tiden?

Längtan efter nåt bättre. Längtan efter värme och vår. Längtan efter bättre tider. Längtan efter saker som komma skall. Den är bra fin den där längtan.

Eller vår och vår, är det ens värt att kalla dessa dagar för vår. Känns som om vi är inne på fjärde vintern på rad nu. 2018 har ekat tomt på resekontot, och det har varit helt självvalt, vi har prioriterat annat.

”Vart tar tiden vägen egentligen?”, "Tiden går så fort!" hör man ofta människor säga, och visst är det så. Jag har sett till att ha min helger så oplanerade och fria som möjligt, men ändå rusar veckorna iväg och jag hänger inte riktigt med.

Nu har vi varit ”hemma” i Sverige i lite mer än två månader. Två månader som känns som mycket längre och samtidigt mycket kortare. Jag har hunnit jobba tre hela veckor på mitt nya jobb, och magkänslan är god, känslan är motiverande, utmanade...

Det kusliga med vardag är att tiden går så hiskeligt fort utan att det egentligen händer särskilt mycket speciellt. I mina mått mätt är det svårt att något ska bli särskilt speciellt, tyvärr. Jag säger verkligen tyvärr för jag avundas verkligen de som...

Hur vet man om man går i rätt riktning i livet? Ska man verkligen bara arbeta ett helt liv? Och om det alltid skaver? Om man alltid trycker, pressar och motar sig fram i motvind?

Mörkret, vardagen och Sverige. Låter tråkigt eller hur? Men jag har solen kvar i kroppen från veckorna i Brasilien, och även om varje cell längtar till våren och ljuset så njuter jag av att vara hemma.

Ett nytt år ger ofta möjligheter till en nystart, det kan kännas bra att börja en förändring vid årsskiftet. Att lämna dåliga vanor eller ta tag i saker som man länge har tänkt att man ska göra.