Senaste inläggen

Juni klev in som en varm vind från den relativt kyliga maj vi haft. Och utan att man ens hade förstått att det var vår (allt har varit så konstigt) så var det sommar.

En lista som avslöjar om jag var allt från en maträtt, godis eller en växt. En solig fredag eftermiddag på balkongen var jag tydligen... (enligt min pojkvän)

Allt är föränderligt, inget är bestående. Kanske både en skrämmande och lättande känsla för många. Men också insiktsfullt kring att livet är i rörelse hela tiden. Det tycker jag känns hoppfullt, förändringen och rörelsen framåt.

Den svenska sommaren är verkligen bra när den är bra, men det beror mycket på väder, vind och temperatur. För mig är det riktig sommar som allra mest på västkusten med klippor, skaldjur och saltvattenstrassligt hår.

Och i och med den situation som världen befinner sig i och den omotivation som funnits bland resebloggarna kom detta väl till pass.

Samma känsla infinner sig varje år - hur överlever vi vinter efter vinter? Och samma spontana reaktion - vad ljust det är på kvällarna!

Så himla olyckligt, otajmat, varför just nu? så känner jag. Jag är så less på det. Jag har hört många säga det, att allt som var så bra. Och det är väl så.

Förra veckan var jag på Världskulturmuseet och lyssnade på föreläsningar om resande och klimatet. Det var intressant och satte igång många tankar, vidgade perspektiven och skapade reflektion.

”Men Moa, du får ha lite tålamod! – Tålamod pappa, e de för nåt?!” Jag är en naturlig vandrare och upplever världen något tråkigare än genomsnittspersonen, tydligen.

Jag har alltid setts som en person med stor integritet, när jag träffade min sambo tog det lång tid innan jag släppte honom innanför. Han kallade mig för musslan och många har genom åren sett mig som hemlighetsfull.