Det känns som om jag har hamnat i något slags dödläge. Vem tror du att du är? säger rösten i huvudet. Ingen alls, svarar jag.

Jag hade velat hinna se, allt det lilla i det stora. Känslan av något som dröjer sig kvar...

Mitt liv och allt som finns inom mig. Alla möten. Alla ansikten. Alla leenden, och tårar.

Känslan av sand mellan tårna, solen i ögonen och saltvatten i håret. Att höra vågskvalpet och somna i skuggan med en iskall fruktshake. Ta dagarna som de kommer,