Luften. Vattnet. Jorden. Med bara fötter mot den fuktiga marken..

Om jag inte dränkts i dina (sorgers) mörka skogar..

Jag vill - måste upp till den klara, rena luften, andas berg och jord..

Det tysta ljudet mot pannan, det vita ljuset under ögonlocken..

Med djupandning skapas nya bottnar, fördjupade tankebanor om livet..

Vi springer, springer, vi springer och springer, ska lindra och lösa..

Tankarna rusar genom huvudet, skärvorna och skörheten blottas, samhället kvider av oro...

Jordens hjärta speglar sig i din själ. Ritar ringar på vattnet.

Den där dagen. När ljuset återvände.

Tid pressas samman. Orden tystar. Det finns så mycket att säga.

Det känns som om jag har hamnat i något slags dödläge. Vem tror du att du är? säger rösten i huvudet. Ingen alls, svarar jag.

Jag hade velat hinna se, allt det lilla i det stora. Känslan av något som dröjer sig kvar...

Mitt liv och allt som finns inom mig. Alla möten. Alla ansikten. Alla leenden, och tårar.

Känslan av sand mellan tårna, solen i ögonen och saltvatten i håret. Att höra vågskvalpet och somna i skuggan med en iskall fruktshake. Ta dagarna som de kommer,