Nyorden varsomhelstare & någonstansare

På den första uppgiften under kursen skulle vi skriva en krönika - med tre möjliga ämnen att välja på. Detta blev mitt ihopsläng denna enormt intensiva vecka då jag jobbade parallellt. 

Måste världen vara svart eller vit? Behöver det verkligen vara en motsats i att en backpacker kan älska sin hemstad?

Den brittiske journalisten David Goodheart introducerade begreppen anywheres och somewheres i The road to somewhere där han kategoriserar människor i två grupper. Varsomhelstare ses som individualister och är ofta välutbildade människor som står för förändring och öppenhet, de har inga problem med att flytta och uppskattar globalisering. Någonstansare är däremot mer rotfasta och traditionella, de tycker om trygghet och lever ofta på landsbygden. De främjar gruppsamhörighet och sin nation. Goodheart skriver att ungefär hälften av befolkningen är någonstansare och en fjärdedel varsomhelstare, den resterande delen befinner sig någonstans mitt emellan dessa två grupper. Han fortsätter med att lyfta hur de olika personlighetstyperna är synonyma med dagens politik och samhällets polarisering.

Jag älskar den obundna frihetskänslan i att resa och uppleva för mig nya kulturer, förhållningssätt och värderingar. Det slår hål på mina fördomar om hur världen ser ut, det ger mig insikt och utvecklar mig. Men samtidigt så tror jag att alla människor behöver trygghet, en fast punkt, något att kalla hem. Jag tänker att behovet av att upptäcka världen inte behöver utesluta behovet av att ha en förankring till en plats. Istället skulle jag säga att det hör ihop.

Goodheart plockar upp ytterligheterna av människan och väljer att identifiera enbart dessa, det ger ingen nyanserad bild av verkligheten. Jag menar att människan är betydligt mer komplex än så. Måste världen vara svart eller vit? Rätt eller fel? Höger eller vänster? Antingen eller? Måste det ena utesluta det andra? Mycket i livet är en gråskala eller har flera synvinklar. Om jag ser till mig själv så kan jag vara enormt rastlös men samtidigt blir jag ändå lätt överväldigad. Jag är nyfiken men försiktig, djärv men orolig. Det är som om det pågår en ständig kraftmätning inom mig. Jag tror vi alla har hela spektrumet inom oss, om än i olika mängd, men tillhör vi inte alla då den resterande gruppen på 25 procent?

Jag tror att betydelsen av varsomhelstare och någonstansare skapar onödigt avstånd mellan människor, och att fortsätta att bygga avstånd skapar förakt och hinder att förstå den som väljer en annan väg. Jag vill inte acceptera att vi idag fortsätter att dela in människor i fack. Kategoriserar och organiserar. Identifierar. Jag menar att genom att understryka olikheter och framkalla motsättningar skapas ovilja att försöka förstå motparten. Oförståelsen leder också till att vi skapar en vi och dem relation. Fastän vi inte är så olika om man verkligen ser efter. Ett av människans grundläggande behov är att känna sammanhang, förankring och tillhörighet, så är det i själva verket vi som skapar dessa identifierade grupper av ytterligheter genom att omge oss med människor som är som oss? Hur kan vi mötas i våra olikheter och skapa bredare förståelse mellan människor?

Behöver det verkligen vara en motsats i att en backpacker kan älska sin hemstad? 
Jag vill inte leva i en svartvit värld.