Jag tror jag hittat hem

Så här under den mörkaste tiden på året, hur gör ni för att hitta ljusglimtarna i livet då? Tänder ljus och tar en kopp varm dryck? Planerar en kommande skidresa? Läser inspirerande restips? Bläddrar i inredningstidningar? Vi går mot jul och då ges ofta möjlighet till extra mys och umgänge med nära och kära, men fram tills nu kanske det har varit svårt att motivera sig till det där träningspasset när det blir mörkt så fort man kommer hem från jobbet. Och det helt okej. När jag är på platser jag inte vill vara så blickar jag framåt i horisonten och längtar till det som komma skall. Eller också så ser mig om axeln och minns alla de fantastiska ögonblick jag fått uppleva. Då brukar jag läsa mina gamla inlägg från resorna. Idag hittade jag det här, från vår båttur i ölandsskapet runt Komodo. Hoppas det kan ge er lika mycket motivation som det gav mig. 

Med morgontrötta ögon möter jag de allra vackraste vyer, och jag känner att jag aldrig vill hem.

Jag kan förstås inte låta bli att föreställa mig ett surdegsbröd med starkt lagrad ost istället för den sladdriga toast med annanssylt som serveras till frukost. Men hade jag intagit det förstnämnda hade jag fått göra det från ett köksfönster hemma i en vardag fylld av måsten. Jag sparar istället alla de vackra vyer jag får se här borta så jag kan plocka fram dem i höst igen när vädret och snålblåsten tränger sig på utanför dörren. Följ med. Vi lämnade Kuta Lombok med lättnad redo för nya äventyr, utan att egentligen veta vad vi gett oss in på. En lång dag av resande på diverse olika bussar väntade som ett brev posten, känslan var nästan som just det. Ett paket som blivit runtskuffat halva dagen, men inga sura miner för det inte. Först framåt eftermiddagen anlände vi glada om än något hungriga till hamnen, och de två båtar som skulle ta oss mot Komodo och Flores. De skutor vi först såg och trodde vi skulle färdas med visade sig krympa avsevärt i storlek när vi kördes längre bort i hamnen och två betydligt mindre båtar. Komiken spred sig snabbt bland den stora skara turister som kommit ur bussarna, hur ska vi få plats i dem där? Och i fyra dagar? Förvånade ansikten blev till leenden och man kände någon form av samhörighet, vi skulle i alla fall komma att sitta i samma båt. Med kurrande magar steg vi ombord på båten. Detta såg ut att komma att bli El Nido-Coron turen fast typ gånger fyra! Väl ombord efter intagen matbit (revolutionerande vitt ris med longbean och lilla plutten kycklingskrov, endast för smakens skull) och avfärd kände vi oss bättre till mods. Detta verkade ju bli riktigt mysigt! Så nu bor vi alltså på en båt för fyra nätter visade det sig. Vi hade fått information om en trenätterstur, andra hade fått information om två. Så kan det vara, detta är Indonesien! 

Jag njuter av varje stund, varje minut som vi puffar fram. Hittills har vädret inte varit med oss och det har gungat rejält båda nätterna under körning, men det är nyckeln för att vi ska kunna stanna på dagarna och upptäcka då vi ändå färdas ganska långa sträckor. Sover gör vi alla på övre däck under någon form av tältduk, med varsin madrass, kudde och filt. Det har varit sånt där oroväckande svenskt grådisigt väder då regnet hänger i luften ni vet. Jag har tom hört måsar och undrade för en stund om jag befann mig i Göteborgs skärgård med tanke på både dessa och lukten av fisk och tång? Men nu har solen äntligen hittat oss och speglar sig i det azurblå havet. Tänk vad bra väder kan göra! Numer har vi alla fingrar skrumpna som russin efter allt simmande och snorklande under dagarna. Vi har besökt vackra vikar, öar och utkiksplatser, vattenfall, korallrev och havsdjungler. Jag som aldrig varit någon fisk har fått riktig mersmak på snorklingen och tycker det är riktigt kul! På turen har skymtats både haj, delfin och val (dock hade jag oturen att missa de alla, men haft desto fler läskiga möten med Stingrockorna). 

Landskapet här borta i öster är mycket kalare och inte alls så frodigt grönt som Bali och Lombok. Det känns att vi kommit närmare Australien då miljöerna ger en hint om just detta. Väl på Komodo fick vi information om öns skyddande område, och det visade sig att vi skulle trekka?! Jag vet inte vad jag hade väntat mig men inte att vi skulle gå på en ö med över tvåtusen (bestämt 2842st) varaner och enbart någon parkvakt med pinne längst fram. Jag menar djuret springer i 70km/h, är stor som en oxe och är slug som en varg. Ännu mer tajmat var det att jag hade lingonvecka, då man blev ombedd att hålla sig nära vakten. Men trots det lyckades vi inte lura fram någon varan, det tycktes omöjligt fram emot slutet av vandringen som faktiskt mer liknande en promenad med undantag för någon brantare passager. Lyckligtvis fick vi se totalt sju varaner på Komodo och Rinca, de har parningsperiod nu och är därmed inte i framfart. I övrigt är det ett enormt rikt djurliv i området då det lever bl.a. buffel, hjortar, vildhäst, vildsvin och över hundratals arter av fiskar här. Det är fantastiskt vilka människor man får möjligheten att möta på en sådan resa som vi gör. Med oss på denna tur har det varit en hiskelig blandning nationaliteter. Det är minst sagt spännande att få ta del av andras både reseupplevelser, liv och världsbild. Även om dagarna på havet varit bland de mest underbara på hela resan blir det tillslut också ganska påfrestande att befinna sig 27st på en så relativt liten båt. Nu ska det bli skönt med både dusch och lite egentid.  

Take care 

Vill du läsa mer? 

Fler inlägg om Asien, Thailand, Malaysia och våra långresor.