Indonesiska sidan av Borneo - en berättelse från resedagboken

Det här inlägget inkl. bilder är från min resedagbok under vår resa till Borneo & Indonesien 2013.

"Här kanske mer än någon annanstans i Indonesien behöver besökare ha tålamod, ett äventyrligt sinne och kunna skapligt behärska Bahasa (indonesiska) för att kunna möta utmaningen att resa, eftersom det praktiskt taget inte existerar någon infrastruktur för turism" 

               -citerat från vår resehandbok om västra Kalimantan. 

Kanske är det såhär det känns att vara känd. Eller är alla knäppa på denna sidan ekvatorn? För det är helt absurt. ALLA hejjar, glor, stirrar, skriker, tar i hand och ropar på oss. De bara vill komma fram och ta på oss, säga den enda fras de kan på engelska. En del bara skriker 'sir!' 'master!' 'miss!' 'helllloooooo!!!' "huw are yo?" eller pratar på indonesiska. Andra vänder sig om inte bara en, två, tre gånger utan ett tiotal. Andra åker förbi i stora skaror vinkandes och ropandes. 

Vid frukosten kom det fram en liten flicka och tog i hand med oss båda för att sedan föra den mot sin panna som i en helig gest. En annan man tog i handen som om den var hur dyrbar som helst. Jag menar hallå? De verkar aldrig sett vita människor förr. 

Södra halvklotet välkomnade oss med hetta, svett och resans största utmaning hittills. 

Vad gör man när wifi är långt bortom horisonten? Vad gör man när människorna du möter inte förstår ett ord av vad du säger? Vad gör man när man känner sig så enormt utmattad av hettan att man inte vet vart man ska ta vägen? När man är totalt utlämnad? När alla flyg härifrån är fullbokade i flera dagar? 

Man leker att man går i öknen med sina sista krafter och sina sista droppar vatten mot sitt öde (Stefans lek). Då kommer en räddande ängel från ovan (eller ja, hon kom från sidan). Så skönt att bara lämna över ansvaret till någon annan ibland. Vi åkte med henne och dom är helt underbara, en kvinna, hennes syster och son. 

Staden förvandlades från fruktansvärt påfrestande till ganska trevlig på ett ögonblick. Så himla gulliga människor det finns när man är helt lost. Så underbara. Så nu hänger vi på deras coffeeshop dagarna i enda. 

1102 2JPG

1095 2JPG

I övrigt är Pontianak till sin storlek ungefär som Götet tippar vi, men har nog ingenting mer i likhet med vår hemstad. Här finns absolut ingenting att sysselsätta sig med. Det är en stad med puls då trafiken är överraskande intensiv i denna så pass lilla stad, men något mer än det tycks inte hända. Här står tiden still, människor är i evig vila och tillbakalutade. Alltså inget för mig! Det kryper myror i byxorna efter två dygn här. 

Eftersom det är högsäsong och indoneserna själva har semester är det mycket svårt att hitta flyg. Planen har spruckit lite då vi tänkt åka till en fräck nationalpark i söder. Vi styr nu kosan mot huvudstaden och Java istället för att sedan flyga direkt till Bali. Saknaden på stränder här har gjort oss alltmer sugna på sol, bad och surfing. För liten dos av det hittills. 

Så nu laddar vi för motsatsen -megaturism! 

Vill du läsa mer?  

Resa till Komodo - en berättelse från resedagboken 
Gamla resedagboksanteckningar från förr & en känsla för backpackerlivet
Varför du inte ska sola utan handduk! 
11 otippade saker som hänt mig på resa
Mt Kinabalu - något i särklass eget