Historien om när vi träffade Shibby, världens mest känslosamma hund

Alltså Brasilien. Florianopolis. Barra da Lagoa. Var ska jag börja?

Under vår vecka i Florianopolis bodde vi genom airbnb på ett helt underbart ställe, hos världens mest fantastiska familj med deras två vuxna barn och två hundar, jag vill redan tillbaka! Brasilianare överlag är oerhört trevliga människor. 

Hundarna var adopterade från gatan och omhändertagna av familjens son. Jag tycker mig se en tacksamhet och särskilt band vad gäller hundar som varit gatuhundar och sedan får en familj. En evig enorm gränslös tacksamhet. Shibby, den ena av de två hundarna tog oss till sig nästan med det samma. Det ska erkännas att jag från början inte var särskilt intresserad eller imponerad av henne.

Hon uppträdde allmänt konstigt och nästan schizofrent, men för varje dag som gick och ju mer tid vi spenderade tillsammans växte hon som individ. 

Shibby på sin plats, ett gammalt bilsäte.

Även om hundarna är familjehundar och får mat och kärlek har man inte hundarna på samma sätt som vi har i Sverige. De får fritt gå runt som de vill, Shibby bestämde sig därför att en morgon göra oss sällskap. Hon var ute på sin egen lilla morgonpromenad utanför huset precis när vi skulle gå så hon följde oss en bit längs vägen, vilket vi trodde var precis vad hon skulle göra och sedan vända tillbaka hem. Men hon hängde på oss hela dagen och trekkade till en strand på andra sidan ön. 

Vattenpaus för alla innan fortsatt vandring nedför.

Stefan byggde ett solskydd åt henne, med svart päls blir det dessutom extra varmt och hon använde det med förnuft. 

Det var härligt att ha sällskap av hund under en längre tid och jag insåg hur mycket jag saknat det. Hon lyssnade till oss och höll sig till oss hela dagen, såg oss som sin flock. Ibland sprang hon iväg på stranden och jagade krabborna som kom upp ur sina hål ur sanden. 

Senare under veckan fick sällskap under löpturen.

Hon var helt död efter löpning i den värmen... men även om hon mötte favorithusse på vägen så fortsatte hon tappert med oss hela vägen. 

Det var riktigt sorgligt att lämna henne sedan, lämna dem allihop. Under hela vår sista dag kände Shibby av att vi skulle ge oss av. Hon låg uppe i våra knän länge, länge för att markera att vi skulle vara stilla. När vi på eftermiddagen väl skulle åka så började hon gny högljutt och när jag skulle klappa henne hejdå nafsade och bet hon efter mig. 

Man behöver inte ens disneyfiera den här hunden, hon KÄNNER på riktigt. När vi pratade med Nathalie, dottern i familjen berättade hon hur nere och nästintill deprimerad Shibby hade varit i över en vecka efter att vi for. 

På återseende Shibby, hoppas vi ses någon dag!