Backpackerstyle

Långresorna och hur jag ser på dem idag, vad har de gett mig? Oj, vad långresorna gett mig mycket inte minst vad det gäller personlig utveckling, men även få ta del av andra människors levnadsförhållanden, vardag och kultur. Det är nog det mest häftiga med att vara iväg att resa långt, insikten om att alla inte lever eller har det så som vi. Att alla inte har rent vatten i kranen eller en varm dusch. Att få distans till allt det där materiella i samhället och bara ha sin ryggsäck med det mest nödvändiga med sig. Att resa backpackerstyle passar mig som handen i handsken, vad nu backpackerstyle innebär kan vara individuellt för och en. Men för mig är det frihetskänslan som är det centrala, känslan av att kunna röra sig fritt, lämna när man är färdig eller välja se mer av de som ger just mersmak. Det finns en rädsla hos mig ibland, en röst som viskar att jag en dag ska bli för bekväm för att resa på det sättet jag gör idag. Jag hoppas och vill tro att det inte handlar om ålder utan om livssyn, värderingar och prioritet. En rädsla av att upptäckarlustsnerven ska bli avtrubbad, nöjd eller dö ut. Min största rädsla är nog helt enkelt att bli Svensson, eller en som alla andra. Nog för att jag inte anser mig vara en som alla andra, jag vill inte falla in i den ramen, jag vill gå min egen väg. Men egentligen är ju ingen som alla andra, vem är alla andra liksom? Och jag vet ju att för varje resa ger det mig ännu mer smak på att se och uppleva mer. Innerst inne vet jag att det här är jag, min personlighet och att jag alltid kommer vara en nyfiken själ som vill uppleva nya platser och kulturer. Det svåra är att leva i nuet på hemmaplan och inte alltid gå och längta bort. Hur gör man?