Att leva som nomad, är det mitt öde?

Här kommer ett personligt inlägg som jag tvekat mycket över att publicera. Samtidigt vill jag inte försköna livet, utan vara ärlig i att livet går just upp och ner. Lusten till livet och allt roligt finns inom mig men jag orkar inte resa mig ur soffan. Livet knackar på dörren med inbjudan till fester, träningspartners, utekvällar, middagar, fika och oändligt massa roligt. Och jag vill. Jag vill mer än någonsin. Men kroppen och huvudet orkar inte, har ett omättligt behov av sömn och allt jag tar mig för dränerar mig fullständigt på energi. Jag har aldrig varit med om liknande.

Hur kunde det bli så här? Jag som ju bara är 25, en så ung människa kan väl inte bli ”utbränd”? Sjukskriven?

Uppenbarligen. Det har varit min verklighet de senaste veckorna. Det finns så mycket frustration i denna kropp men allt jag kan göra är att acceptera. Acceptera att jag pressat mig kropp för hårt för länge, och att det tar ut sin rätt nu. Att den behöver återhämtning. Lära sig på nytt. Att ha luft i vardagen. Och tid för återhämtning. Så otroligt viktigt för alla, speciellt i den situationen jag befinner mig i nu. Jag lär mig om att finna balansen igen, balansen i det autonoma nervsystemet mellan parasympatiska och sympatiska dvs. det som skapar en stressreaktion i oss och det som ger oss lugn och ro. Igår var jag på Spa med svärmor. Det gav ett lugn i själen efter några dagars stresspåslag, kroppen är så van att bara köra på så den gör det i ett skrämmande vanemönster och tempo. Vi hade bokat behandling och gick även på en work-shop om andning, alltså en sån aha-upplevelse. Vi kan styra så mycket genom vår andning. Vi fick prova olika andningsövningar och att meditera. Har så länge tänkt ta tag i yogan igen, nu finns än mer anledning. 

“Sometimes people get lucky you know…”

En Filippinsk man vid namn Israel sa en gång det till mig, och det har liksom etsat sig fast vid mig liksom honom. Det häftigaste med att vara ute och resa att varje dag särskiljer sig så från den andra, och att man minns varje ögonblick på en annan nivå än vad man gör hemma i vardagen där allt blir en rutin. Men också att få ta del av andra människors värderingar och tankesätt, det har gett mig så mycket. Jag är inte samma person nu som jag var när jag gav mig iväg på första långresan den där hösten för fem år sedan. Mycket har hänt, förutom att jag utvecklats som människa reser vi betydligt mer medvetet. Övertalningskampanjen här hemma går i vågor liksom ressuget, men jag vill på något sätt se att detta är vår största chans i livet. Det hade varit så häftigt att sälja det man äger och leva som en nomad, det har liksom vuxit fram inom mig. Dessa tankar kommer allt som oftast och i jämna svall.

Och dessa tankar lägger sig inte, har inte lagt sig, de har snarare växt sig starkare i det som hänt mig. Det har fått mig att värdera livet på ett annat sätt, att prestationssamhället Sverige inte är något för mig, åtminstone inte för tillfället. 

Materiell trygghet och kronisk stress. Jag vill inte vara en del av det.