PÅ RESANDE FÖTTER

Kort info: Efter fem månader i andra delar av världen var vi inte nöjda därför valde vi att återvända efter cirka ett år på hemmaplan. Denna gång för att upptäcka nya platser och få leva på resande fötter igen. Då lever vi fullt ut. Då är vi lyckliga och helt och hållet levande.  Nedan finner ni inläggen som publicerades under resan i fallande ordning, är dock ej komplett ännu men under bearbetning. 
Resperiod: 3 månader. Maj 2013- Juli 2013
Länder: Malaysia (Peninsular och Borneo) och Indonesien
Destinationer: Kuala Lumpur, Tioman Island, Cherating, Kota Kinabalu, Mt Kinabalu, Sandakan, Sepilok, Sukau (Kinabantang river), Mulu, Kuching, Pontianak, Bali (Kuta, Lovina), Gilli Meno, Gilli Air, Mt Rinjani, Lombok (Kuta), Komodo, Flores (Labuan Bajo, Bajawa, Riung, Maumere, Ende), Bali och Kuala Lumpur.

Vill du veta hur jag gör för att ta mig iväg? Läsa mina tips om att resa långt, del 1 & del 2.

 

Vi bor i en ryggsäck

Efter tre varma dygn i Kuala Lumpur har vi anlänt mycket trötta till Paulu Tioman. Vi har nästan lite chockartat kastat oss in i backpackerlivet, efter dagarna på Birdnest Guesthouse suktas det nu efter sol, bad och bungalowhäng, vilket det garanterat kan bjudas på här. Vi börjar så smått skaka av oss storstadspulsen och komma in i the lay-back liv som råder här. Resan hit var ganska påfrestande med nattbuss från Kuala Lumpur, sedan morgonfärja ut till Tioman. De trötta vargtimmarna i väntan på färjan som utlovades gå vid åtta spenderades på ett dygnsöppet indiaplace tillsammans med Daniel, en kille från Kungsbacka som vi hoppas kunna möta upp igen snart. Mycket trevligt! Tioman Island är en frodig ö med rikt djurliv, vi har redan haft besök av både apor, monitor lizards, ekorrar samt diverse insekter som tillkommer, dessa med inte lika stor glädje. Igår när vi upptäckte lite längs stranden såg vi fladdermöss, och vilka stora sen! I storlek med en rejäl skata flög det trettiotalet stycken runt bland träden. Bor gör vi jättebra i en av de bungalows en familj har här, och så gott vi sov sen! Det var bara 25 grader i rummet i natt, bästa hittills ju! (Kuala Lumpur uppmätte 36! vårt alarm mäter temperatur). I den ”bukt” vi valt bo finns inga bilar eller vägar bara en liten stig längs med vattnet där de fraktar mat och dykartuber med moped. Stranden är sluten i båda ändar så vill man ta sig runt ön får man färdas med båt eller trekka i djungeln. Detta gör att många inte tar sig hit, och ordet turist existerar inte. De ”restauranger” (läs familjeägda matställen) som finns ägs enbart av familjerna själva och de väljer själva när de vill ha öppet också har vi märkt... I morse planerades att inta beachen, men den fanns liksom inte kvar då vattnet var så högt. Vi klämde gott in oss med de andra solande på den lilla strandremsa som gick att hitta i änden för att sno åt oss några strålar vi med.  

/M


 

Djungelvandring, monsun & ytterligare resdag

Efter två dagar på stranden kröp det i benen på både mig och Stefan. Rastlösa och äventyrslystna som vi är tog vi en taxibåt till Salang, en strand längre norrut. Vädret var ganska mulet på förmiddagen så vi upptäckte den lilla byn. Efter intagen lunch, risnudlar med kyckling och grönsaker, jätteliten portion för övrigt (hur lite äter asiater egentligen?) beslöt vi oss för att ta stigen genom djungeln hem. Det var spännande och härligt att äntligen få se lite natur, ganska oförberedda med shorts och flipp-flopps på branta slippriga rötter och stenar spatserade vi fram. Så magiskt, så underbart, bara vi och naturen och alla dess underbara ljud och djur. Som sällskap hade vi några apor som nyfiket följde efter oss i hopp om att kunna sno åt sig något gott. Då det natten innan vräkt ner kolossalt mycket regn, också väldigt fascinerande vilka mängder regn som himlen släpper ifrån sig på en gång. Vi vaknade då mitt i natten av smatter mot tak och väggar, när både jag och Stefan känner att det droppar? Men ingen vågar först nämna nåt då vi båda trodde vi inbillade oss, vi märker sedan att vårt fönster blåst upp och det är helt blött över hela golvet. Denna storm hade i alla fall resulterat i många omkullfallna träd längs vägen vilket gjorde färden ännu mer spännande med lite utmaning. Läskigast blev det när vi kom till flertalet spindelbon i en träskliknande sumpmark, Stefan är halvt igenom när jag får lite smått panik av en stor spindel som kommer ut ur ett hål ur marken. Vi påminns om Edwardos varningsord när vi var och trekkade i Cudognoncave, (Tarantellor med förlamande gift vill man ju helst inte stöta på ensam). Vi klarade oss väl igenom passagen efter ytterligare någon springande spindel och pulsökning hos oss båda. Efter ungefär knappt två timmar når vi Moneky Bay, den obebodda viken mellan Salang och vårt boende på abc beach, klockan börjar bli mycket och inom någon timme skulle de komma att bli mörkt. Beslut måste fattas. Då möter vi en man i skogen, som riggat upp med tält för att sova i djungeln. Han råder oss att inte fortsätta då vi kommer få gå stora delar i mörkret... Efter en stund kommer ett franskt par bakom oss och även de säger att det är minst tre timmars trekking kvar, då de gått sträckan förut. Som tur är åker det förbi en snäll man vid namn Terry långt ute på vattnet som kör oss hem till vår strand igen. Trots en väldig mysig ö med fin natur och det mesta man kan tänkas vilja ha, kände vi oss något begränsade och låsta till vår lilla vik. Så nu har vi rört oss vidare till Cherating, ett ställe på östkusten. Här hoppas vi på lite surfing, om det vill komma någon vind, idag har det varit helt stilla. Mer sol såklart och vad mer vad stället har att erbjuda innan vi flyger till Borneo den femte juni.  

Kärlek M


 

Kota Kinabalu och Borneo!

Hoppas allt är bra med er hemma i Sverige, jag har hört att ni har vackert väder med sommar och sol. Just nu sitter jag i uppehållsrummet på vårt guesthouse, klockan är snart halv nio på morgonen och Stefan sover. Det skulle ingå frukost men allt jag kan se är två burkar sylt och smör? Gött. Hihi. Igår anlände vi till Kota Kinabalu (KK), efter bussresa från Cherating och en natt på hotell(!) ute vid flygplatsen i KL. Vilken känsla va, vilken lyx! Vita lakan och ac! :) samt världens goaste hotellfrulle på det. Vi hann även med en vända på deras gym så nu är vi fit for att bära våra väskor långa vägar. Här på Borneo planeras det massor, finns så otroligt mycket som vi vill göra att vi varken skulle ha pengar eller tid. Naturälskarnas ö verkligen! Igår när vi landade tog vi en taxi till city tillsammans med en tjej från Tyskland. Vi hann gå runt lite efter vi hittat boende och reseacha kring att bestiga Kota Kinabalu med sina 4095 möh. Detta hoppas vi på att göra så snart som möjligt. I övrigt blev det en go middag och kika på stadens marknad. Idag får vi se vad vi tar oss för, finns som sagt enorma möjligheter här.

Take care 


 

En nationaldag i Cultural Village och intagen komage

Vi diggar KK och bor alldeles lagom centralt och med ac för en gångs skull, mycket uppskattat i en varm storstad. Kinabalu liknar Göteborg till storlek och kuststad. På kvällarna samlas alla på nightmarket nere vid fiskebåtarna där man kan välja vad man vill färskt från havet och hur det ska lagas. Igår åt vi räkor i sambalsås, mycket fint! När Stefan den där morgonen äntligen vaknade fick vi vårt bröd till den mycket enkla continental breakfasten, denna kompletterades upp med eget stycke bananer och de självklara havregrynen som åker med på alla resor, perfekt i knipor! Förmiddagen tillbringades i stan med lite reseplanering. När vi började bli hungriga gick vi som vi brukar till ett lokalt matställe, de brukar inte ha några menyer och om det skulle ha det skulle vi inte förstå dem så beställningen brukar bli pekningar och detta kan ibland leda till lite missförstånd. Vi bad att få nudlar med grönsaker och jordnötsås, som vi såg fanns. Killen förklarade också att de hade biff eller kyckling och frågade vilket vi föredrog. Jag valde kyckling och Stefan mixed, detta resulterade i att han fick in alla sorters kött därmed allt som fanns bakom disken. En del geléklumpar, köttbullar, kyckling, tofu, biff och nåt som liknande bläckfisk med sina små hår på. Han smakade artigt på det mesta som såg aptitligt ut. Efter intagen lunch var vi nyfikna på vad vi fått in, så vi frågade.  

Det visade sig att det Stefan trott varit squid var komage! Göttigt då han ätit upp alla dessa med sina små hår vilket var insidan av magsäcken.. 

Stefan klarade sig utan fler toabesök än normalt men mådde lite smått illa på tanken av vad han ätit. Jag är glad att jag valde kyckling och att det inte var hund vi fick in. Igår bokade vi också en tur samma dag till Cultural village som ligger ca 45 min färd med bil från staden, där fick vi se de sex vanligaste förekommande stammarna på Sabah. Borneo består av många etiska stammar och minoriteter, alla med sina traditioner, levnadssätt och ritualer. Vi fick se hur de levde, åt, jagade och byggde sina hus. Hur de gjorde upp eld med enbart bambu samt prova deras mat, risvin, tatueringar och skjuta med blowpipe. Stefan satte självklart kokosnöten man skulle sikta på, detta innebar enligt dem att han är man nog och får gifta sig. En annan stam var dock tvungen att ha med sig ett människohuvud hem till far sin... Önskemål är att även åka och leva tillsammans med en familj i de sk. longhouse som localsen lever i än idag. Idag har vi varit ute på en av de närliggande öarna utanför staden och snorklat i det alldeles för klara vattnet, samt trekkat ön runt. Klättringen på Kinabalu är inbokad till på måndag, mycket spännande. Det kan komma att bli en prestation det. Vet inte riktigt vad man ska förvänta sig. Mycket roligt! Detta genomförs på två dagar med en övernattning. Får ladda med kolhydrater.

Kramar  


 

Mt Kinabalu - något i särklass eget

Efter en tålamodsprövande morgon i värmen så är det äntligen dags för avfärd mot Kinabalu Park. Ett skyddat naturområde med 130 miljoner gammal regnskog, en av de äldsta i världen. Området är utsett som världsarv (UNESCO) och innefattar fyra olika klimatzoner. Inte särskilt förvånande är det att bussarna inte avgår på specifika tider, utan helt enkelt när de är fulla. Och då menar jag full, är den inte det får passagerarna snällt vänta. Här har ingen bråttom. Träsmaken i rumpan försvann lika hastigt som den kom när vi kommer upp en bit i höglandskapet. Vyerna är helt sagolika, jag kikar hoppfullt efter att få se Tarzan svinga sig mellan träden. Det är inte annat än mäktigt att se naturen, man glömmer lätt bort att vi sitter packade som sillar i minibussen som trögt puffar uppåt sluttningen. Femton personer har de smackat in på en yta inte större än en lagom stor toalett, men jag bara ler. Lika fantastiskt duktiga som Filippinerna (ja, de är värre) är på att packa människor som sillar är det att bevittna de sagolika vyerna, jag kan knappt bärga mig tills vi ska upp och vandra. Väl framme stod regnet som spön i backen och kylan var påtagande, endast 23 grader varmt, märkbart då man är van vid ca 35. Men det är bara att vänja sig, då det kan vara minus på toppen. Dagen har mest bestått av resa och förberedelser i form av registrering, skriva försäkring och packa. Här befinner vi oss på ungefär 1800 meters höjd, vid entrén till parken. Det är nästan på samma höjd som Kebnekaise hemma som ligger på ca 2000 möh. 

Efter en god natts sömn på ett betydligt billigare boende utanför parken än innanför, samt intagen frukost är vi redo. Denna gång stekta nudlar med kyckling för min del, ris med kyckling för Stefans. Marken under mina fötter är mjuk och fuktig, ännu är det varmt och klibbigt runt ca 19 grader. I rörelse brant uppför ökar andningsfrekvensen markant. Vi är på väg mot Sydostasien högsta topp på 4095 möh! Tillsammans med vår guide Sid ska vi under dagen ta oss an den första passagen till Laban Rata på ca 3300 m.

På vår väg upp möter vi på storslagen natur, träden liknar tusentals broccolihuvuden som sticker upp. Vi möter upp med starka ben när andningen och lungorna skriker stopp.

Det är en liknande svensk natur ju längre upp vi kommer, här växer hallon och lingonliknande bär samt Rododendron, ljungvarianter och gråbo (eller ni vet den där tupp, höna eller kyckling gräset). Vid en pausstation springer det ekorrar kring benen mest överallt, de ser precis ut som det lilla djuret i Ice age ni vet! De tar tacksamt emot bröd och vad som ges från de vandrare som pustar ut längs vägen. Väl framme känner man den påtagande lägerkänslan där vi blivit tilldelande ett sovrum i ett hus längre bort. Äter gör man i samlat i huvudhuset på bestämda tider. För att komma till matsalen måste man ta sig igenom stigar och stenar i mörkret. Vi delar rum med ett finskt par, där vi har varsin våningssäng, mysigt men kyligt då termometern på klockan inte visar mer än 14 grader inne. Men vi ska nog får upp värmen så litet som rummet är. Klockan två ringer alarmet för nattmål innan vi ska fortsätta mot toppen för att få se soluppgången och vyerna innan molnen stockas runt platån. Jag har inte sovit någonting p.g.a. alldeles för många goa koppar Sabahte och är därför på eget ont något piggare än de resterande tre i rummet. Morgonens vandring startar drygt en timme senare med branta passager, innehållande betydligt mer klättring än vad jag trott. Det känns som när man var på expedition med pappa när man var liten. Berget i fråga är bara något mer omfångsrikt än kullarna i Hunnebostrand. Men känslan är den samma, spänningen är påtagande och det känns att man lever.

Jag känner hur jag börjar påverkas av höghöjden, huvudet spänner och bultar. Stundtals gör det riktigt ont på punkter i huvudet. Vad jag inte vet är att mina händer skulle komma att se ut som prinskorvar många timmar efter toppbestigningen.

Detta pga att kroppen lägger på sig vätska så både händer och huvud kan svullna upp. När trädgränsen slutar tar ett tjockt vitt rep vid som vi ska följa och klättra längs hela vägen upp. Vi ser fortfarande ingenting, och väntar med spänning över att få veta hur det ser ut. Vi vet inte hur brant det sluttar nedåt, inte heller hur brant det ska komma bli. Jag är tacksam över att Stefan stod på sig att vi skulle köpa pannlampor så vi ser vart vi sätter fötterna. När jag nått lite plan mark vilar jag flåsandes ut och blickar nedåt.

Det är så obeskrivligt vackert, jag kan likna det med ett över hundra meter långt luciatåg vars människors pannlampor svajar med i huvudenas rörelser i en lugn, rytmisk takt.

Det är fascinerande hur sanslöst tyst det är här uppe, naturen talar verkligen för sig själv. Man hör verkligen ingenting mer än sitt eget hjärta slå. Några hundra meter till och vi når checkpoint där alla bestigare får skriva in sig för sista biten, så att alla kommer tillbaka. Ytterligare dryga två kilometers vandring på den något mer plana platån och vi är framme vid sista ansträngningen innan vi når toppen - Low's Peak och ravinen Low's Gully på andra sidan toppen. Det först nu jag inser vad vi gjort, vad vi upplevt och presterat, jag kommer än en gång på mig själv sitta med ett sort fånleende upp till öronsnibbarna.Tröttheten har tidigare sedan gårdagens morgon varit för påtagande att man likt en zombie bara gått runt utan medvetande. Strapatsen gick förvånande mycket enklare än vad jag gått in med inställningen av. Jag kan nog tacka mitt envisa jag och all den löpning som bedrevs i vintras, det kan ha en del med i spelet. Men för det var det inte gjort i en handvändning, det var en kraftansträngning. Nu åker vi med möra ben vidare till Sandakan på östkusten. Området har fortfarande avrådan av Sweden abroad sedan Filippinska grupper intagit en ö nära där i Mars. Det skriver dock att situationen nu är normaliserad. Vi har läst från andra resenärer att det är lugnt i området så det ska inte vara några problem. Här vill vi besöka Sepilok, världens största rehabiliteringscenter för Orangutanger.  

Kramar och kärlek M


 

För jag vill ju va som du, se ut som du, gå som du, duuuu!

Idag har vi träffat Kung Lui och de andra apkompisarna på Sepilok, världens största rehabiliteringscenter för Orangutanger. Varför rehabilitering? Denna med oss nära besläktade apa tar skada av all den palmoljeindustri som produceras främst i Malaysia och Indonesien till oss i västvärlden, EU är en stor importör.

Djurens plats att leva minskar markant var dag och många skadas och dör under skogsskövlingen som vanligen består av bränder. Bara i Sverige importerar vi 44 000 ton palmolja varje år.

Det motsvarar ca 11 kvadratmeter per svensk. Om det fortsätter kommer Orangutangen vara utrotad på Sumatra inom tio år. Palmolja finns i många produkter vi inte är medvetna om, som chips, glass, margarin, hudlotion, tvättmedel, djurfoder etc. Detta är ofta märkt med vegetabiliska oljor på paketen. (Källhänvisning: Se gärna länkar nederst i inlägget för vidare information). Sepilok där vi var idag har funnit sen 1964 och jobbar för att Orangutangerna ska kunna återgå till ett så vilt klimat som det möjligt går. De befinner sig helt vilt/fritt men matas två gånger per dag och detta fick vi möjlighet att bevittna. Det var tyvärr dock alldeles för befolkat för att man skulle få ut särskilt mycket av det. Vi såg tre modiga Orangutanger som vågade sig fram i skogen till plattformen med frukt. Även andra arter av apor passade på att sno åt sig, det blev en katt och råtta lek med djurskötaren som menade att maten var för Orangutangerna och inte de andra.. På väg ut igen och i väntan på lokalbussen glesnade antalet turister, vi ryckte på axlarna och tänkte att ja, det var väl det. Under tiden tänkte vi att vi kan se den informationsfilm som lägligt visades. Stefan står nedanför en terrass medan jag står uppepå, då han plötsligt säger "-titta där Moa!"

Bakom mig ligger en av de större Orangutangerna på rygg med vaktens colaburk i fötterna och surplar för fulla muggar.

Längre bort ser vi att två turister som också väntade på färd har problem med en annan som snott deras chips och ryggsäckar. Jag känner mig plötsligt lite trängd på den något smala terrassen som har sin trappnedgång bakom djuret i fråga, som kommer mot mig allt närmare med öppet gap i hopp om mer cola. I ren reflex hoppar jag ner de säkert 2-3 meter från terassen. I samma sekund kommer djurskötaren och sa att vilken tur, "-hon bits, och bet mig härom dagen vilket gett mig tolv timmars tropiskt rus och kliande utslag". Detta var dock mycket roligare än själva matningen, vi fick se en underhållande föreställning av lek och bus en bra stund.


Kort fakta om Orangutanger: 
- 'Orang utan' betyder 'the man of the forest' eller skogsmannen 
- Orangutanger lever ensamma och bygger ett nytt bo bland bladen varje natt 
- Djuren har upp till 96% samma DNA som oss - Orangutanger värnar om sina barn och ungen lever med mamma upp till den är 6-7 år 
- De är smarta och har känslor likt oss 
- Orangutanger finns endast vilda på Borneo och på Sumatra i Indonesien 


Sandakan i övrigt ser till ytan ut som vilken Malaysisk stad som helst, den påminner mycket om Kinabalu då den också befinner sig längs kusten. Men faktum är att vid närmare anblick upplever den inte alls till förväntningarna. Vår uppfattning beror nog främst på alla de märkliga människor vi mött, vi är så enormt exotiska här att VARENDA människa kollar, hejar, glor, tutar eller skriker på oss. Detta blir i längden väldigt påfrestande och det känns som om alla bara ser dollartecken i ögonen vid första anblicken av oss. Detta har format vår upplevelse av staden som något negativ. Allmänt märkliga människor som kommer fram och säger märkliga saker gör att man inte känner en go magkänsla. De antyder på att vi har pengar, snygga kroppar och vill bara sälja på oss deras prylar på gatan. Det finns inte heller mycket att göra just i staden så vi har tvättat för första gången på tre veckor, gött! Samt planerat upp kommande dagarna. Imorgon åker vi ut till Sukau, och Kinabantang river tillsammans med en guide för i tre dagar åka på floden, vandra i djungeln och spana på djur. Ska bli mycket spännande. 
Mer om palmolja och dess påverkan här.