Vykort från Santa Teresa och vidare

dscn4785jpg

Vi höll oss mest till promenader i Santa Teresa.

"Äsch det är ju rätt bra väg!" säger jag lite morskt i framsätet när asfalten slutar och grusvägen tar vid. Vägen visar sig vara i sämre skick och större behov av assistans än vi först trott, då den kantas av gupp och djupa sargade hål. Det är helt kolsvart och det enda man kan se är dammet som yr i stora moln från vägen, men fram kom vi tillslut. Till Santa Teresa, denna lilla charmiga by på Nicoyahalvön där huvudresenärerna är surfare. Kärnan består av en huvudgata som löper längs kusten där de små byarna går in i varandra. Vågorna väller höga bara några meter ut i vattnet och de vidsträckta stränderna når med ögat inget slut.

dscn4792jpg
Man ser det inte på bilden men vågorna var enormt mycket större här på Stillahavssidan än på den Karibiska kusten.

Vi har hyrt oss en liten söt Hyndai som vi swishar runt i en vecka. Men först förslog vi några dagar i vågorna och på stranden. Det ena charmiga ställer avlöser det andra, här hade vi kunnat stanna längre om det inte vore för bilen och att Pernillas resa lider mot sitt slut. Besöket kunde varit trevligare för egen del då jag mestadels spenderat tiden på rummet pga. någon matförgiftning eller liknande magsjuka.

dscn4814jpg

Vulkanen Poás & Crocodile bridge

Efter att ha lämnat Pernilla på flygplatsen utanför San José styrde vi norrut i höglandskapet för att utforska vidderna av kaffeplantage och vulkaner. Vägarna är inte så farligt dåliga och trafiken känns okej den med nu när vi även provat på att köra i lite storstad. Målet var vulkanen Poas (2704 möh) som bara några dagar tidigare haft ett litet utbrott, vilket vi sett på nyheterna. Vår bil fick jobba på bra uppför sluttningarna och när vi klev ur bilen var det riktigt kallt. Vi gick den sista biten till utkiksplatsen och näsan fylldes av en frän lukt, det rekommenderades att inte stanna längre än 20 minuter vid kratern pga. luften, man kände snabbt hur det började svida i halsen. Eftersom det var så disigt (pga. utbrottet eller vädret är oklart) gick vi ner strax därefter och spanade på den tillhörande informationscentret istället. Här fanns mycket intressant information, inte bara om vulkaners funktion och utbredning utan även om landets unika miljöer.

dscn4841jpg

Färden fortsatte under eftermiddagen ner mot kusten igen, på vägen stannade vi vid Crocodile Bridge där djuren brukar samlas och vila. 

Nationalparken Manuel Antonio

De senaste två nätterna har vi spenderat i Jacó på Stillahavssidan, en av landets större och första turistorter, och det märks, vi var mätta på det i samma stund vi körde in på huvudgatan. Vi tar med oss mycket goda måltider från Jacó, i övrigt har vi inte spenderat så mycket tid här utan åkte efter tidig intagen frukost ner längs kusten till Quepos och dess närliggande nationalpark Manuel Antonio. Parken är den minsta nationalparken i Costa Rica, men den mest populära. Här gick vandrade vi runt på de olika trailerna och spanade natur och djur. Vi fick se riktigt mycket spännande, det är farscinerande hur mycket wildlife man får se trots den mängd människor som är i rörelse samtidigt.

dscn4868jpg
Ständigt spanande.

dscn4899jpg
Vi såg Herr Nilsson eller squirell monkey som busade runt och lekte i träden.