Om känslor & att känna mindre än förut

Jag känner inte på samma sätt som förut. Inte lika intensivt. Det är en sorg. Men också en lättad. En känsla av att äntligen förstå sig själv. Är det så här det känns att växa upp. Allt blir lite mer distanserat och lite mer tråkigt "-man plattas ut med åren Moa", som en klok kvinna en gång sa till mig.

Det är verkligen en ny fas för mig. Och för första gången på länge kan jag känna en längtan av att landa, verkligen på riktigt. Det har slagit mig bara nu den sista tiden. Jag vill inte fly, för det finns inget bättre bakom horisonten. Jag vill inte iväg och slita skorna på grusvägar mer (jo det vill jag, men inte just nu). Just nu vill jag bara ligga i soffan tills jag tröttnar på att vara en hemmaråtta. Det är sådan obekant känsla i mig att det känns nästintill förbjudet att känna så.

Som om det inte är jag, även om en del av mig älskar att ligga i soffan. Så har jag förlikat mig så tydligt med den resande, rastlösa tjejen som ständigt är på väg. Men nu vill jag vara här mer än någonsin. Mer här och närvarande.

När jag frågar mig själv vad det är jag önskar mig är det enda jag kan komma på mer ledig tid. Inte pengar, äventyr eller storslagna vyer och solnedgångar. Utan bara tom hederlig tid som kan få gå lite långsammare. Tick, tock. Tick, tock. Jag vill inte rusa mer framåt och längta och sträva efter nästa. Den känslan man har blivit fostrad med hela livet. Man gör något för det som komma skall. Man bygger upp något för att det är bra för dig, i framtiden. Typ. Men jag är i framtiden nu. Vad är bra då då? 

Nu eftersträvar jag mer ett hållbart långsiktigt levnadssätt som kan ha resten av mitt liv. Självklart varvat med äventyr, utveckling och motgångar. Men ett vardagsliv som jag vill leva och som jag bestämmer och styr i. Det är mitt fokus nu, mitt mål. Jag tar ett litet steg i rätt riktning varje dag.