En högst annorlunda jul - historien om julafton i Rio de Janeiro & hur det kan gå på resande fot

"-Jag låtsas att jag har ost på den!, utbrister jag leende och blickar ner på den torftiga, torra baguetten utan något som helst tillbehör som vi broderligt fick dela på som motsvarighet till julmiddagen"

Man har lärt sig att saker inte alltid blir som man tänkt sig på resande fot, och vi är snabba på att anpassa oss till de nya omständigheterna utan att humöret tar alltför mycket stryk. I min fantasivärld bland lagrade ostar hade jag accepterat och förlikat mig med faktumet att julaftonens middag inte blev mer än en baugette.

Beskymmerslöst solande på Copacabana beach på julaftons förmiddag...

Julaftonen spenderades i Rio, men med ett bokat flyg till Salvador senare på kvällen. När vi i våra naiva små huvuden skulle gå ut och äta lite "julmiddag" innan vi åkte till flygplatsen så var allt stängt. Tidigare under dagen hade allt varit som vanligt, alla butiker var öppna och det trängdes av människor på Copacabana beach, så vi trodde att dagen skulle fortsätta som vanligt.

Vi fick ändra planerna och hoppades att något inne i centrum skulle vara öppet istället. Innan vi begav oss ut till flygplatsen köpte vi med oss lite mellanmål (ja den shoppen var fortfarande öppen men höll precis också på att stänga). Detta i form av snacks och bröd tänkt till morgondagen eller bara som akutmat, vilket det också visade sig bli -ett riktigt nödläge. 

Vi tog tunnelbanan och likaså i centrum är allt precis igenbommat, men vi kopplade fortfarande inte riktigt hur röd denna dagen var, utan åker ut till flygplatsen och tänker att men där måste det ju i alla fall vara öppet, även om det är julafton. 

...känslan i tunnelbanan var lite uppgiven. 

Jag var trött och grinig för att jag inte fått äta och spårvagnskorten strulade med oss, åt upp våra sista sedlar utan att saldo laddades på kortet. Personalen som fanns för att hjälpa till missförstod oss och ”lurade” oss att ladda på ytterligare på korten när vi frågade om hjälp med att få tillbaka våra pengar. Dessa pengar kunde man tydligen bara få tillbaka på ett kotor i centrum, och där stod vi på flygplatsen med lång näsa och pengar vi inte kunde få tillbaka. Typiskt irritationsmoment som utmanar tröttheten och tomma magar lite extra. I stunden var jag så arg på situationen, det var länge sedan jag var så arg, mest arg var jag för att jag just inte kunde påverka situationen över huvudtaget, vilket är något man vant sig vid på resa, att det blir lite som det blir.

Vi trillskade oss igenom self-check in och bagageinlämningen. Väl innanför så är tanken -Jaaaa äntligen mat! Klockan är numera långt över ordinarie middagstid. Men väl inne på flygplatsen finns inte heller någonting öppet. Allt är helt igenbommat, och det finns inte en tillstymmelse att ens köpa varken vatten, läsk eller kaffe finns. 

I efterhand kan vi skratta åt den högst annorlunda julen och vårt sustitut till julmiddag.